Göktyta  Jynx torquilla

Latinskt namn:
Jynx torquilla - Jynx syftar på dess läte, medan torquilla kommer av latinets torqueo, som betyder vrida. Göktytan har en förmåga att vrida och vända på huvudet på ett mycket speciellt sätt.

Typiska kännetecken:
16 cm. En hackspett som skiljer sig från övriga hackspettar. Det är en brungråspräcklig fågel med ett tillbakadragande beteénde.

Finnes:
Häckar från Skåne upp till Torne lappmark

Äter:
Lever i huvudsak av myror men i viss mån även skalbaggar och spindlar.

Läte:
Lätet är ett enformigt klagande "ty-ty-ty-ty-ty-ty-ty" som påminner om en falk.

Häckar:
I bohål eller holkar.

Namnet är känt sedan 1701 men är säkert betydligt äldre. "Gök-" motiveras av att arten har ansetts förebåda gökens ankomst, "-tyta" är ljudhärmande. Det svenska namnet betyder alltså ungefär fågeln som ropar ty-ty vid gökens ankomst.

Första gången som göktytan blev beskriven från Sverige gällde det en av Olof Rudbeck avbildad fågel skjuten i Älvkarleby 22 maj 1695. Detta är den första tryckta beskrivningen i ord och bild av en svenska fågel. Detta datum är med Gunnar Bruzewits ord, den svenska ornitologins födelsedag!

Sedan 1980-talet har göktytan minskat kraftigt med i stort sett en halvering fram till 1992. Antalet häckande par är nu nere i 5.000 till 10.000. Orsaken till tillbakagången är ännu inte helt klarlagd.

Göktytan skiljer sig markant från övriga hackspettar, genom den vattrade, mer eller mindre gråbruna dräkten. Den vistas i stor utsträckning på marken och rör sig där mer likt en tätting än en hackspett. I träd sitter göktytan mestadels tvärs över grenarna, men den kan även klättra längs stammen som en hackspett.

När en göktyta blir skrämd eller hotad, till exempel om man fångar den och håller den i handen, kan den låta huvudet och halsen falla nedåt och med slakt hängande hals vrida huvudet fram och tillbaka. På grund av dessa bisarra rörelser får den en viss likhet med en orm, vilket antagligen har en avskräckande verkan. Ett liknande intryck får man om man stör en ruvande göktyta på boet. Förutom de slingrande rörelserna har den då också ett skarpt väsande läte.

Göktytan häckar i löv- och blandskog samt större trädgårdar och parker. De vanligaste och mest optimala häckningsbiotoperna karaktäriseras av förekomst av gamla, glest stående lövträd med rejäla gläntor. Sådana miljöer finner man numera framför allt i mellan- och skogsbygders kulturlandskap där göktytan återfinns i hagmarker, glesa skogar, parker och trädgårdar.

Göktytan förmår, till skillnad från övriga hackspettar, inte hacka ut något eget bohål utan är helt beroende av tillgång på naturliga hål eller holkar. Eftersom den anländer i maj är en stor del av bohålen upptagna då den kommer. Detta utgör dock endast ett mindre problem eftersom göktytan utan att tveka slänger ut boinnehållet hos såväl mesar som flugsnappare och även vid enstaka tillfällen även hos starar. Eftersom den ofta undersöker flera hål innan den bestämmer sig, kan åtskilliga kullar av andra hålbyggare spolieras på detta sätt. Äggens antal varierar från fem till tio men kan vara ända upp till fjorton. De ruvas i tolv dygn. Båda könen deltar. Ungarna stannar i boet omkring 20 dagar och matas då av båda föräldrarna. Göktytan provianterar i betydande utsträckning på marken, där den särskilt söker efter myror men den tar även skalbaggar och spindlar. Liksom övriga hackspettar slänger den ut sin långa och klibbiga tunga, på vilken smådjuren fastnar.

Göktytan är den enda av våra hackspettar som är en utpräglad flyttfågel. Den lämnar landet i augusti-september och återvänder omkring månadsskiftet april-maj. Vinterkvarteren ligger i Afrika norr om ekvatorn, samt delvis kanske också i sydligaste Europa.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck