Ljungpipare  Pluvialis apricaria

Ljungpipare © Steve Dahlfors Ung ljungpipare. © Fredrik Ström

Latinskt namn:
Pluvialis apricaria - Vilket betyder ungefär, den som tillhör regnet och blivit bränd av solen.

Typiska kännetecken:
28 cm. En stor pipare med gulbrun översida, vita armhålor och vingundersidor. Har sommartid svarta kinder, svart strupe och undersida som begränsas av en vit bord.

Finnes:
Har en vidsträckt utbredning. Huvudbeståndet finns i fjällkedjan och de fjällnära områderna i Norrland.

Äter:
Insekter, men även blötdjur, maskar och bär.

Läte:
Lätet ett mjukt visslande "tly-i".

Häckar:
Boet placeras i en grop på marken. 

Namnet användes första gången 1835 och är troligen en systematisering av de gamla skånska dialektnamnen ljungspole och ljungvipa. "Ljung-" på grund av att arten förr ofta höll till på ljunghedar. Arten har även kallats för brockfågel, åkerhöna, myrpytta och lerbena.

Ljungpiparen tillhör den exklusiva skara av arter som beskrevs från Sverige redan i början av 1500-talet. Förekomsterna i fjällen har förmodligen hållit sig ganska stabila genom tiderna. Däremot förefaller ljungpiparen ha expanderat sin förekomst i Norrlands skogsland under den senare delen av 1900-talet. När det gäller artens utbredning på mossar i södra Sverige finns det inget som tyder på några större förändringar i historisk tid. Det totala beståndet i slutet av 1980-talet har uppskattats till ca. 70.000 par, varav 90% i fjällen. Efter inventeringen har ljungpiparen minskat kraftigt i de södra delarna av landet.

Ljungpiparen trivs i öppna hedartade miljöer med kortvuxen växtlighet. Viktiga häckningsmiljöer är kala högmossar, alvarmark, ljunghedar och större fuktiga myrar och fjällhedar. I motsats till många andra vadare kräver ljungpiparen inte närhet till vatten. Tillbakagången i södra Sverige kan förmodligen till stor del förklaras av en ökad förbuskning och igenväxning av häckningsmiljöerna.

Under april-maj kommer ljungpiparna tillbaka från sina övervintringsområden. De fyra päronformiga äggen , gulbruna till olivbruna med bruna fläckar på, läggs i södra Sverige under slutet av april, i fjällen först i juni. De ligger i en rätt djup grop fodrad med strån, fjolårslöv eller lavar. Båda könen ruvar 27 till 28 dygn och de hjälps sedan åt med vården om ungarna, som är flygga efter ungefär fyra veckor.

Födan består i stor utsträckning av insekter, men blötdjur, maskar och inte minst bär ingår i dieten.

Höststräcket börjar i juli och pågår till in november, ja vissa år stannar flockar kvar ännu i december. Övervintringsområdet ligger i Väst- och Sydvästeuropa. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck