Stenfalk  Falco columbarius

Stenfalk © Steve Dahlfors

Latinskt namn:
Falco columbarius asalon - Falco, betyder skära och syftar på den skarpa, krökta näbben. Columbarius betyder att den används vid jakt på duvor, och Asalon var namnet på en rovfågel hos Aristoteles.

Typiska kännetecken:
28 cm. Vår minsta falk. Inte mycket större än en koltrast. Vingar förhållandevis korta, stjärten lång och tvärt avskuren. Hannen är på ovansidan blågrå med svarta spolstreck. Stjärten skiffergrå med ett brett svart band innanför den vita stjärtspetsen. Strupen gulvit, undersidan i övrigt rostgul med med svarta längsfläckar. Honan större än hannen. Hon har gråbrun rygg med svarta sträck. Undersidan gulvit med mörka streck och bruna längsfläckar.

Förväxlingsrisk:
Pilgrimsfalk: Betydligt större. Undersidan går enbart i vitt med svarta tvärgående fläckar. Pilgrimsfalken har också tydligare mustachteckning.
Sparvhök: Rundare vingar, annorlunda tecknat huvud samt gula ögon.

Finnes:
I norra delarna av landet, främst i fjällområdet.

Äter:
Småfåglar, sorkar och lämlar.

Läte:
Varnar vid boet med envetna, mycket snabba "kikikiki......".

Häckar:
Bygger inget eget bo utan övertar andras reden, ofta från kråka, fjällvråk eller fiskgjuse. Ibland kan äggen ligga i en grop på fjällheden eller på en klippavsats. De tre till sex, oftast fyra äggen läggs med drygt ett dygns mellanrum i slutet av maj eller början av juni. Äggen påminner om tornfalkens, vita i grundfärgen men nästan helt täckta med rödbruna fläckar. Honan ruvar, avlöst av hannen, i 28 till 32 dagar. Ruvningen börjar ofta innan kullen är fullagd vilket medför att ungarna i samma kull varierar i storlek. Efter ytterligare fyra veckor är ungarna flygga.

Namnet nämns första gången 1798. Stenfalk är en översättning från det då gängse vetenskapliga namnet "Falco lithofalco" där litho betyder sten. Arten har även kallats för dvärgfalk.

Stenfalken hade under 1800-talet en mer vidsträckt utbredning i södra och mellersta Sverige. Denna förekomst berodde troligen på att det sydsvenska landskapet såg radikalt mer annorlunda ut då än nu, något som gynnade stenfalken. Bland annat var det vanligt förr i jordbruksbygderna med vidsträckta, våta till fuktiga ängsmarker som betades eller slåttrades, och skogarna var som regel glesa genom skogsbete och plockhuggning.

Idag finns huvuddelen av beståndet i Lappland, även om häckningar förekommer i södra och mellersta Sverige. Antalet häckande par uppskattas nu från 4.200 till 5.700 par.

I Norrlands fjällområden är stenfalken som vanligast. Den håller till i mycket växlande terräng, men öppna marker vill den ha i närheten av boplatsen, hedar mossar eller odlade fält. I likhet med sina släktingar bygger stenfalken inte något eget bo utan övertar gamla reden av fjällvråk, fiskgjuse och havsörn, mycket ofta också av kråka.

Stenfalken tar sina byten såväl i luften som på marken. I fjällen utgör ängspiplärkor och lappsparvar en stor del av födan. Även så stora fåglar som ljungpipare och björktrastar fångas, dessutom sorkar och lämlar. I Mellansverige tar falken lärkor, gulsparvar och stenskvättor.

Våra stenfalkar övervintrar i västra och sydvästra Europa. Enstaka exemplar kan hålla sig kvar över vintern i södra och mellersta Sverige. Höststräcket äger rum från slutet av augusti till början av november. Återkomsten sker huvudsakligen i april och början av maj. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

Visa en fågel

Fritextsök på fageln.se

Loading

Stenfalk – läte

(Källa: Fuglar i Hordaland)

Stenfalk – relaterat

Wikipedia

Landskapsfåglar

Symboler för de svenska landskapen

FORUM

Välkommen att diskutera och ställa frågor om allt som rör våra vilda svenska fåglar. Du kan även bifoga en bild till ditt inlägg.

Kontakt (ej frågor om fåglar)

OBS! För fågelobservationer eller fågelfrågor, använd forumet. E-post till webbansvarig, använd kontaktformuläret.

© 2010-2017 fageln.se
CMS by N2CMS | HTML Template ResponseEve