Stenskvätta  Oenanthe oenanthe

Latinskt namn:
Oenanthe oenanthe - vilket betyder ungefär, ankommer när vinrankan blommar.

Typiska kännetecken:
15 cm. Hanen är grå på ryggen med svarta vingar och en svart mask över ögat. Undersidan är vit. Honan mer brunaktig i samma mönster. Sitter ofta och bugar och knixar på stenar och gärdsgårdar. Flyger lågt över marken och visar då den vita övergumpen, och den svart och vit-tecknade stjärten.

Finnes:
Den häckar förhållandevis vanligt i hela Sverige, utom i det inre av Sverige som består av enbart granskog. Den vill gärna he lite öppen teräng med uppstickande stenar eller bergknallar. Förekommer även långt upp i fjällvärlden vilket gör Stenskvättan till en av de mest spridda arterna i Sverige. Övervintrar i tropiska Afrika.

Äter:
Insekter. I huvudsak insekter som håller till på, eller nära marken.

Läte:
Sången är en gnällig liten drill. I flykten hörs ett smackande läte.

Häckar:
Boet byggs i stengärdsgårdar, under stenar, eller i jordhål. Det är byggt av strån, rottrådar och mossa. Fodras sedan med fjädrar. 

Namnet stenskvätta omnämns första gången 1689, men är säkert äldre. "Sten" kommer säkert av artens förkärlek för stenig terräng och dess vana att sitta på en sten. Namnledet "skvätta" är mer osäkert vad det syftar på. Mest troligt är att det kommer av ordet "spritta" som skulle syfta på stenskvättans vana att "niga" och klippa med stjärten.

Under 1900-talet har stenskvättan minskat i Sverige. Denna minskning kan i första hand kopplas till de förändringar som skett i jordbrukslandskapet, där inslaget av stenrösen, stengärdsgårdar och dikeskanter minskat allt mer. Mest påtaglig har minskningen varit i norra Svealand och södra Norrland samt i Blekinge.  

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck