Tofsmes  Parus cristatus

Latinskt namn:
Parus cristatus - vilket betyder mes försedd med tofs.

Typiska kännetecken:
12 cm. Den enda av våra mesar som har tofs. Frånvaron av vita kinder och vingband är andra goda kännetecken.

Finnes:
I hela Sverige där gran förekommer, förutom på Gotland och de nordligaste delarna av Lappland.

Äter:
Diverse frön, spindlar, insekter och deras larver och puppor.

Läte:
Vanligast ett karakteristiskt drillande "perrerritt".

Häckar:
Boplatsen väljs helst i en fuktig del av barrskogen, ofta i en myr eller sjökant. Där söker tofsmesen upp en stubbe eller ett murket träd och gör antingen i ordning ett redan befintligt hål eller hackar själv upp ett nytt. Honan hackar själv upp bohålet och bygger också själva boet som består av mossa med en bale av hår. Två kullar är regel hos tofsmesen, den första läggs i slutet av april eller början av maj, den andra i senare hälften av juni. Kullen består mestadels av fyra till sex ägg som är vita med rödbruna fläckar. Honan ruvar ensam i drygt två veckor och ungarna stannar i boet omkring tre veckor. De matas av båda föräldrarna.

Under sommaren äter tofsmesen framför allt insekter och spindlar som den söker i träden och i stor utsträckning på marken. Särskilt gärna tar den fjärilslarver och vid angrepp av skadeinsekter kan den specialisera sig på dessa insekter och deras larver och puppor. Under hösten övergår tofsmesen till att i betydande omfattning äta frön och liksom flera andra mesarter lägger den upp förråd för vintern. Den samlar då framför allt granfrön, men även frön av en mängd andra växter, liksom spindlar, insekter och deras larver och puppor. Tofsmesen gömmer sina objekt på själva grenarna och hänger oftast upp och ned eller på sidan om grenen under själva proceduren. När den gömmer sitt byte eller sina frön använder den rikligt med saliv för att fästa födan vid grenen. Sedan täcker den dessutom ofta över bytet med en liten bit lav som den hittar på grenen. Genom sin hamstringsteknik är tofsmesen väl anpassad till att övervintra i vårt land och några nämnvärda flyttningsrörelser har heller inte konstaterats. De gamla fåglarna är mycket stationära men ungfåglarna kan stryka omkring över större områden i sällskap med andra mesar.

Namnet tofsmes nämns först 1728 men är säkert äldre. "Tofs-" syftar givetvis på den karaktäristiska hjässtofsen. "Mes" kommer troligen från ett ord som betyder liten. Arten har även kallats för tofsmyssa, tofstita, toppmes och lapptita.

Tofsmesen är den mest utpräglade barrskogsarten bland våra mesar och man ser den mycket sällan utanför den slutna barrskogen. Den har en utpräglad ovilja att flyga över öppna områden och förmodligen är det därför som den inte nått Öland och Gotland. I Sverige häckar uppskattningsvis 150.000 - 500.000 par. Den är tämligen allmän från södra delarna av landet upp till Norrbotten.

Tofsmes är landskapsfågel för Västmanland.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck