Tofsvipa  Vanellus vanellus

Latinskt namn:
Vanellus vanellus - vilket betyder, sädesvanna. Syftar på ljudet som tofsvipan orsakar när den flyger och ändrar riktning, vilket enrirar om ljud som uppstår då man skakar om en sädesvanna för att rensa säden.

Typiska kännetecken:
28-31 cm. Har en lång nacktofs. Hanen har svart strupe och bröstband samt grönskimrande mörk rygg. Honan har något mattare färger och är oftast ljusare kring näbbroten. Honan har dessutom vita fjädrar insprängda i den svarta strupen. Har breda vingar som är ljusa på undersidan och mörka på ovansidan.

Finnes:
På åkrar, sankmarker, betesmarker och myrar över hela landet. Dess förekomst avtar dock norrut.

Äter:
Insekter, vegetabilier, sniglar och maskar.

Läte:
Har ängsliga läten som är mycket ljudliga. De hörs även nattetid.

Häckar:
På fält, ängar och sankmarker. På senare tid även på klippiga öar i skärgården. Boet består av en grop eller en bale i en tuva. Honan står till största delen för ruvningen som varar 29 dygn.

Tofsvipan är en av våra tidigaste vår- och sommargäster. Den kommer i februari - april och flyttar i juni - oktober till Västeuropa och till de västra Medelhavsländerna. Arten häckar spritt i södra och mellersta Sverige upp till mellersta Värmland, centrala Dalarna och längs Norrlandkusten till södra Ångermanland. Förekomsten i landets norra delar är mycket mer lokal, där en koncentration till älvdalar och jordbruksmarker kan ses. I sparsama till sällsynta fall häckar den dock på våta myrar över stora delar av Norrlands inland.

Från 1950- talet fram till 1990- talet, minskade Tofsvipans bestånd i landet. Som en jämförelse kan nämnas att det på 1970- talet fanns ca 120.000 par och att det på 1990- talet endast fanns runt 50.000 par. Denna dramatiska tillbakagång har även observerats i Danmark och Finland.

Tofsvipan har i olika delar av Sverige olika namn. I Halland kallas den för säavipa, i Skåne såkaja, tikråka(Västergötland) och bläcko (Gotland). När man i Skåne ser fågeln vid det första vackra vädret i mars, säger man att nu har man bara "vibevintern" eller "vibefnysan kvar. I Västergötland säger man att lägger vipan sina ägg högt, får man en våt vår och sommar.

Inom magin måste Tofsvipan haft en betydande roll, eftersom det enligt gammal svensk folktro, i Sörmland, påstås att om man förvarar ett viphjärta i vänstra skon då man spelar om pengar, vinner man alltid. Ett annan uppfattning från samma plats var att "kan man i ett vipbo finna en sten med många färger, blir man osynlig om man bär denna sten på sig."

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck