Svartvit flugsnappare  Ficedula hypoleuca

Latinskt namn:
Ficedula hypoleuca - vilket betyder, snäppa som är vit under.

Typiska kännetecken:
13 cm. Som namnet antyder, svart och vit. Tydligt vitt vingband.

Förväxlingsrisk:
Honan kan påminna om grå flugsnappare: Grå flugsnapparen saknar vingband och har mörka strimmor på huvud och bröst.

Finnes:
Allmän i större delen av landet. Men mindre allmän i norra Norrlands inland.

Äter:
Flugor, mygg, fjärilslarver och spindlar.

Läte:
Sången är en ganska omväxlande, accentuerad liten strof, som kan skrivas sing sing si tsy, sia sia sia.

Häckar:
Helst i löv- eller blandskog, men accepterar även ren barrskog.

Namnet användes första gången 1824 i formen svart och vit flugsnappare. Svartvit syftar givetvis på hannens dräkt. Att denna iögonfallande art saknar folkliga namn beror på att den var sällsynt eller helt saknades som häckfågel i stora delar av Sverige ännu i slutet av 1700-talet. Arten har även kallats brokig flygsnappare.

I många äldre fauna-sammanställningar framhålls att arten invandrade och blev plötsligt vanlig i östra Svealand i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Mycket tyder på att flugsnapparen kom invandrande antingen från norr eller från öster.

Under 1800-talet var den i huvudsak en skogsfågel. Endast under flyttningen påträffades den i trädgårdar för att sedan försvinna till skogs för att häcka. Det var inte förrän vid slutet av 1800-talet som den började flytta in till villasamhällen och trädgårdar. Troligen berodde detta på att folk mer allmänt började sätta upp småfågelholkar.

Den svartvita flugsnapparen är en av våra mest allmänna häckfåglar, och tack vare den stora till gången på holkar i parker och trädgårdar är den jämte mesarna, en av våra vanligaste trädgårdsfåglar. Det svenska beståndet är beräknat till hela 1.000.000 – 2.000.000 häckande par.

Hannen anländer till Sverige vanligen i början av maj, honorna kommer något senare. Uppletandet av lämpliga boplatser är ett dominerande problem under häckningssäsongen. Så snart hannarna anlänt vidtar ett frenetiskt sökande efter bohål och reviren bildas kring sådana. När han hittat ett revir, parat sig med en hona så är jakten på bohål inte slut för det. När honan lagt sina ägg lämnar han henne för att etablera ännu ett revir. Hannarnas konkurrens om honorna är emellertid hård, och när de s.k. bireviren etableras är tillgången på oparade honor i regel liten. Ibland lyckas han dock med detta, och när han parat sig med en ny hona i bireviret och hon har börjat lägga ägg, lämnar han i regel henne för att återvända till den första honan. Här stannar han sedan och matar henne under ruvningen och hjälper henne med uppfödningen av ungarna. Honan i bireviret får klara sig helt ensam. Konkurrensen om bohålen inskränker sig inte enbart till hannarna av samma art, även andra hålbyggare är inblandade. Av dessa är talgoxen den besvärligaste, och strider mellan dessa kan bli fatala för flugsnapparens del. Undersökningar som gjorts har visat att under denna perioden blir fler svartvita flugsnappare dödade av talgoxar än av rovfåglar.

Boet byggs enbart av honan. Balen utgörs av mossa, rottrådar och allehanda andra material. När boet börjar ta form så formas boet med hjälp av fötterna, aldrig av näbben. De 5 – 7 ljusgrå äggen läggs från mitten av maj till början av juni och ruvas enbart av honan i fjorton dagar. Hannen matar då honan flitigt under ruvningen (honan i bireviret får dock klara sig själv), medan båda föräldrarna hjälps åt med matningen av ungarna. Det har visat sig att det går åt ungefär 15.000 bytesdjur för att föda upp en normalstor kull. Ungarna lämnar boet efter sexton dagar.

I augusti och september flyttar flugsnapparna till tropiska Afrika. Ringmärkningar har visat att artens medellivslängd uppgår till 1,5 år. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande värde för rödhake är 1,1 år och för tornseglaren 4,8 år och för sillgrissla 16,2 år.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck