Knipa

Latinskt namn:
Bucephala clangula – vilket betyder ungefär tjurhuvud med klingande vingar.

Typiska kännetecken:
40 – 48 cm. Vit med svart rygg. Ett trekantigt svart-grönt huvud med en rund vit fläck vid näbbroten. Honan grå med brunt huvud.

Förväxlingsrisk:
Vigg: Mer svart. Endast sidorna är vita.

Finnes:
Sjöar och vattendrag över hela landet men saknas i fjällen ovan trädgränsen.

Äter:
Snäckor, musslor, insektslarver och en del fröer.

Läte:
Hannen frambringar i flykten ett typiskt vinande vingljud. Under sitt spel låter hannen höra ett ljudligt snabbt ”ve-veäk” följt av ett lågt knarrande läte.

Häckar:
I uppsatta holkar, spillkråkebon eller ihåliga träd.

Namnet nämns första gången 1611 men kan vara ännu äldre. Bakgrunden till namnet är oklart. Möjligen kan det ha ett samband med en sjömansterm knipa, ”hålla så högt i vinden som möjligt vid bidevindssegling”, men i så fall oklart hur detta verb associerar till knipan. Arten har även kallats för dopping, och brunnacke (honan).

Släktnamnet som används för knipan, Bucephala, betyder ”tjurskalle” – och något massivt och tjurigt kan det också vara i kniphanens huvudfason, särskilt när han i vårhumör gör sina små konster för honan på vattnet. Det sker med flera olika maner, med ibland bakåtkastat huvud, så att nacken kan beröra bakryggen, och med plötsliga resningar, med häftiga vingslag och andra märkliga åtbörder.

Knipan var under 1800-talet en utpräglad norrlandsfågel med en tydlig utbredningsgräns. Därutöver har arten en lång historia på Sydsvenska höglandet. Bestånden var vid denna tiden främst knutna till näringsfattiga vatten i barrskogsmiljö. Under 1900-talet har knipan efter hand spridit sig över hela Sverige. Av allt att döma har knipan varit en av de mest expansiva sjöfågelarterna i södra Sverige och är nu den vanligaste dykanden i inlandet. Den förekommer också vid skogklädda öar i skärgårdarna men är mindre vanlig längs kusterna i södra Sverige samt på Gotland och Öland.

Just när sjöarna börjar gå upp, så ligger där en morgon de första paret knipor som luktat islossning från från fjärran hän och skyndat upp till sin hemort. Knipan är vad man kallar en hålbyggare. Det innebär att hon inte lägger sitt bo öppet, utan vill ha skydd för sig och sin skatt i en hålighet. Förr innan skogen brukades som den gör idag fanns det gott om boplatser i ihåliga gamla träd, men dag är bristen på boplatser svår och det kan bli hårda strider mellan rivaliserande hannar om de bon som finns. Det berättas att den akuta bobristen gjorde en gång så att två kniphonor turades om att värpa sina ägg i samma bohål och sedan växelvis delade på ruvningen. På ett underlag av i bohålet befintlig trämull eller i uppspikade knipholkar inlagd träspån, lägger honan i april de 8 – 12 blågröna ägg som omges med en krans av dun.

När ungarna sedan har kläckts så försöker honan locka ut dem ur holken för att sedan promenera ner med dem till sjön. Kan hon inte locka ut ungarna så går hon in i boet och knuffar helt bryskt ut dem. I äldre fågelböcker berättas det också att om boet ligger högt upp på 12 – 15 meters höjd så kan hon ta ungarna och klämma fast dem under hakan med näbben och sedan flyga ut med dem en efter en. Detta skedde alltid nattetid.

När hösten kommer och sjöarna börjar frysa till så flyttar knipan söderut så långt som det behövs för att finna öppet vatten. Oftast inte längre ner än till Danmark.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av knipa