Koltrast

Latinskt namn:
Turdus merula – vilket betyder, trast och merula betyder svart fågel.

Typiska kännetecken:
25-26cm. En kraftig och långstjärtad trast där den äldre hanen är mycket lätt att känna igen med sin helt svarta dräkt och klargula näbb och gula ögonring. Honan är mörkbrun med ljusare strupe och med en brun ögonring. Fågeln hoppar jämfota då den rör sig på marken.

Finnes:
Koltrasten finns i trädgårdar, skogar och parker i nästan hela landet. Tätast i södra och mellersta Sverige samt längs Norrlands kustland. Glesare mot nordväst och saknas nästan helt längst i norr.

Äter:
Frön, bär, insekter och maskar.

Läte:
En mycket melodisk sång med djupa, vemodigt flöjtande toner, som framförs i lugnt tempo och som ofta avslutas med ett kort lågmält kvitter. Om den blir skrämd kan ett skärande smatter höras under flykten.

Häckar:
Koltrasten häckar allmänt i hela södra och mellersta Sverige upp till norra Värmland, centrala Dalarna och längs hela Norrlandskusten. Arten häckar även regelbundet i stora delar av övriga Norrland samt långt ut i kustbandet, såväl på Västkusten som i Stockholms skärgård, förutsatt att där finns växtlighet och helst även mänsklig bebyggelse. Boet placeras vanligtvis på låg höjd i täta träd eller buskar och består av strån, mossa och löv som blandas med jord.

Koltrasten hör utan tvekan till våra mest välkända och omtyckta fåglar. Kanske är det därför den utnämnts till Sveriges nationalfågel. Ursprungligen var koltrasten en skygg skogsfågel, men har under 1900-talet vandrat in i stadsparker och villaträdgårdar, där den kan vara ganska oskygg och under vintern gärna kommer fram till utlagd mat.

Koltrasten är mycket tolerant i sitt biotopval och förekommer i alla skogstyper, även om den generellt sett är betydligt vanligare i lövskog än i barrskog. Den föredrar snåriga skogsmiljöer och därför hittar man den oftast i strandskog, buskiga hagmarker, skogsbryn och gläntor, men även i barr- och lövskog med tät undervegetation samt i tätorter där den anpassat sig till människan och blivit påfallande oskygg.

Koltrasten har utvecklat en känslig försvarsmekanism då fara hotar. Detta kallas ”skräckfällning” och innebär att fågelns fjädrar yr omkring. Förhoppningsvis kan den då ta sig ur denna fara och de viktiga vingfjädrarna hållas intakta.

De flesta av våra koltrastar flyttar i slutet av september till början av november till Västeuropa, och återkommer i mars-april. Vissa övervintrar i södra och mellersta Sverige, särskilt de som lever nära bebyggelse.

Enligt gammal folktro, innebär det ett väderomslag om man ser en kolrast på vintern. Koltrasten har även många olika namn, i olika delar av Sverige; Svarttrast, Svartstare(Småland), Gråstare, Svartklera(Bohuslän), Buskstare (Småland, Öland,Gotland), Solsvärta (Skåne) och Muskvipa (Västergötland).  

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck

Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av koltrast