Kråka

Latinskt namn:
Corvus corone – vilket betyder, korp, kråka.

Tidigare delades kråkan upp i två arter, gråkråka (C. cornix) och svartkråka (C. corone) men sedan juni 2025 kategoriseras de som en och samma art.

Typiska kännetecken:
47 cm. Grå på ryggen och undersidan, i övrigt helsvart. Könen lika.

Finnes:
Kråkan förekommer allmänt i hela landet i de flesta miljöer men föredrar närheten av bebyggelse eller odlad mark. Finns även långt in i skogstrakter och i den yttersta skärgården.

Äter:
Allätare, exempelvis as, avfall, säd, mask, fågelägg, fågelungar m.m.

Läte:
Ett kraxande läte, vanligen upprepat flera gånger.

Häckar:
Vanligen högt upp i en grenklyka i ett barr – eller lövträd. Det är huvudsakligen honan som står för bobygget. Boet består av torra kvistar, jord och lera. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Vanligtvis bildar arten livslånga revir. Tre till sex ägg läggs, som honan ruvar ensam. Efter kläckningen tar båda föräldrarna hand om ungarna.

Kråkan hör till våra mest spridda häckfåglar och finns i hela landet. De fåglar som häckar i fjällbjörkskogens övre del utnyttjar dessutom i stor utsträckning fjällhedarna för födosök, något som gör kråkan till den kanske mest anpassningsbara och en av de mest spridda arterna i den svenska fågelfaunan. Vanligtvis stannar den i landet året om, men norrlandskråkorna flyttar söderut under vintern och kan då söka sig till kontinenten och England. Antalet häckande par av kråka i Sverige uppskattades tidigare till 250.000 – 500.000 men minskade från 1970-talet och en bra bit in på 2000-talet. Minskningen har avstannat och enligt uppskattningar från början av 2020-talet finns nu cirka 160.000 par. 2020 togs kråka för första gången upp på Artdatabankens rödlista som nära hotad.

Kråkan är enligt svensk folktro en av fågelvärldens mest intelligenta varelser: ” Bryter hon benet av sig, spjälkar hon det själv med grässtrån.” (Liden, Medelpad). ” Har hon löss, befriar hon sig från dessa genom att som räven lägga sig i vatten.” (Sibbo, Sv Finland). Dessa påståenden är nog en smula överdrivna, men kråkan anses inte så bundna av instinktshandlingar som andra fåglar och lär sig därför snabbt nya saker. Man har t.ex. funnit att kråkor ibland vittjar fiskarnas saxar och ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Kråkan var i gamla tider ansedd som Odens fågel. Så småningom övergick den i folkmedvetandet mer och mer till att bli Hins fågel. Därmed följde att kråkan ansågs ha en del att göra med häxor och ”kloka”. Häxorna kunde uppträda i kråkgestalt och tysk folktro uppger, att när häxorna samlades hos fan, uppvaktades den onde av kråkor och själva kunde de ha umgänge med honom i kråkgestalt. När en trollkunnig människa dog, syntes kråkor vid dödslägret. Vid självmördares gravar såg man dem ofta samlade.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Wikipedia, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)

Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon (med läte)
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av kråka