Kustpipare, vinter © Steve Dahlfors
Latinskt namn:
Pluvialis squatarola – Släktnamnet ”Pluvialis” kommer av latinet för regn, vatten. Artnamnet ”squatarola” är möjligen en felskrivning av det italienska squamarola, fjällig varelse, syftande på ungfåglarnas fjälliknande fjädermönster.
Typiska kännetecken:
Ca 25-30 cm. Vingspann ca 55-50 cm. Svart ansikte och bröst. Svartvit brokig ovansida. Vit panna och på sidorna av halsen. I vinterdräkt och hos ungfåglar är ovansidan gråbeige, buken vitaktig och bröstet brokig i en ljust beigegrå ton. I flykten syns, i alla dräkter, svarta armhålor och brett vitt band på ovansidan vingen.
Finnes:
Flyttar genom Sverige till och från häckplatserna i nordvästligaste Ryssland.
Äter:
Maskar, kräftdjur, snäckor och insekter.
Läte:
Flyktlätet en trestavig vissling “pii-y-vii”.
Häckar:
Inte i Sverige. Boet en grund grop i marken. Lägger ca 4 ägg som båda föräldrar turas om att ruva i ca 25 dygn. Ungarna flygfärdiga efter ca drygt 3 veckor och söker sin egen föda redan som mycket små.
Höstflytten mot Västeuropas och västra Afrikas kuster sker i juli-oktober. De vuxna fåglarna flyttar ganska snart efter häckningen medan ungfåglarna blir kvar ytterligare ca 4-6 veckor. Vårflytten sker i maj-juni. Kustpipare flyttar ofta på mycket hög höjd och non stop över Sverige. De flesta observationer av kustpipare i Sverige sker under höstflytten då de i bland rastar i kustbandet.
Kustpipare kallades tidigare för grå brockfogel.
Källa: Wikipedia, NatureGate
Länkar:
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av kustpipare
