Lappmes

Latinskt namn:
Poecile cinctus – Betyder ungefär ”den brokiga som har ett band”, vilket syftar på lappmesens tydliga mörka haklapp och ljusa ”band” runt huvudet.

Typiska kännetecken:
13,5 cm. Yvig och mjuk fjäderdräkt i brunt och vitt. Stor svartbrun haklapp, brun hjässa och vita kinder.

Förväxlingsrisk:
Talltita: Färgerna går mer i svart, grått och vitt. Talltitan har en mindre haklapp och en svart hjässa.
Svartmes: Svartmesens färger går också i svart grått och vitt. Har vitt vingband och en vit fläck i nacken.

Finnes:
Häckar i barr och blandskog i Lappland och norra Norrbotten.

Äter:
Lever under sommaren på insekter och smådjur, och under vintern talg, bär och frön.

Läte:
Lätena liknar talltitans, men man hör också ofta en ramsa ungefär som iiz-iiz-iiz-iiz.

Häckar:
Häckar gärna i holkar, annars något gammalt hackspettbo eller annan lämplig hålighet. Väljer helst ett bo som ligger ganska lågt. 

Namnet användes först troligen 1856 och ör sannolikt en översättning av det i äldre tid använda namnet Parus lapponicus. Redan 1822 kallades emellertid arten för Lappsk mes. Observera att lappmes tidigare även har använts för stjärtmesen. Arten har även kallats för sibirisk mes och lapptita.

Lappmesen häckar hos oss ganska sparsamt i hela Lappland, i norra och västra delarna av Norrbotten samt i norra Jämtland. Enstaka häckningar förekommer även utanför dessa områden. Antalet lappmesar i Sverige minskar viket bl.a. skulle kunna bero på att områden med större sammanhängande äldre barrskog med inslag av lövträd blir färre. Tidigare bestånd söderut mot norra Dalarna och Ångermanland har, i stort sett, försvunnit. Enligt uppskattningar från början av 2020-talet finns cirka 25.000 häckande par av lappmes i Sverige.

Lappmesen håller framför allt till i barr eller blandskog, helst där marken är fuktig och undervegetationen frodig. Som boplats väljer den mestadels ett gammalt hackspetthål eller någon annan lämplig hålighet såsom uppsatta holkar. Den kan också liksom talltitan och tofsmesen, själv hacka ut ett bohål i en murken trädstam eller stubbe. Den lägger gärna boet ganska lågt. Själva boet byggs av mossa och fodras med ull och hår från hare, ekorre, ren och smågnagare, oftast också med fjädrar. Kullen består av sex till elva ägg, oftast åtta. Äggen är vita med rödbruna fläckar jämnt fördelade över ytan. Nära sydgränsen för sitt häckningsområde börjar lappmesen äggläggningen redan i senare delen av maj, i nordligaste Lappland en månad senare. Innan kullen är fullagd täcker honan över äggen när hon lämnar boet, liksom fallet är hos de flesta mesarter. Ruvningen sköts av honan ensam, och hon matas under tiden av hannen. Ungarna matas främst med insekter och larver av olika slag, och även de gamla fåglarna äter framför allt insekter och andra smådjur. På sensommaren och hösten går de emellertid över till att i stor utsträckning äta bär och frön.

Lappmesen tillhör de arter som hamstrar föda för vintern. Den kommer då fram till bebyggelse i skogsbygderna och äter med förkärlek talg och köttavfall. Några egentliga flyttningar förekommer inte hos lappmesen men större eller mindre vinterströvtåg förekommer, bland annat från norra Finland.

Lappmesen tillhör de fåglar som under kalla vinternätter kan sänka sin kroppstemperatur till endast 5 grader för att därigenom spara på energin. Sedan på morgonen behöver den 15 till 20 minuter på sig för att vakna till liv igen.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)

Länkar:
Wikipedia
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av lappmes