Latinskt namn:
Aegolius funereus – Släktnamnet Aegolius är en latinisering av ett grekiskt ord för liten uggla. Artnamnet funereus bygger på det latinska ”funus” som betyder, begravning. Detta syftar på en vidskeplig folktro med olycksbådande innebörd när ugglan hoade.
Typiska kännetecken:
24-26 cm. Vingspann 55-60 cm. Brun på ovansidan. Ljus med bruna streck på undersidan. Stort ljust ansikte och gula ögon.
Finnes:
Större delen av landet. Huvuddelen i norr. Äldre barr- och blandskog är favoritbiotop.
Äter:
Främst smågnagare. Även små fåglar och insekter.
Läte:
Hanens revirsång är en upprepad serie om tre till tio starka ”poanden” som kan höras på långa avstånd och pågå flera timmar utan avbrott. Sjunger nästan uteslutande efter mörkrets inbrott.
Häckar:
Pärlugglan häckar uteslutande i hålrum i träd. 3-7 ägg läggs som ruvas i cirka 25 dagar. Ungarna stannar i boet minst tre veckor efter kläckningen och tas om hand av båda föräldrar. Om födan är knapp under häckningen svälter de minsta ungarna ihjäl och äts upp av de övriga ungarna. Häckresultatet är mycket beroende av tillgång på föda.
Pärluggla, ung © Steve Dahlfors
Pärlugglan är nattaktiv och vilar helst inne i en tät gran på dagen. Blir den störd kan den, liksom andra ugglor, blåsa upp sig för att verka större. Fungerar inte det, gör den sig extremt smal för att likna en avbruten kvist.
Hot mot pärlugglan är t.ex. större ugglor samt hökar. Under häckningen är mård och ekorre ett problem. Ekorren konkurrerar även om bohål vilket gör att pärlugglan gärna vill hitta ett nyproducerat bo, efter t.ex. spillkråka, varje vår. Ett sätt att hjälpa pärlugglan hitta boplatser kan därför vara att inte avverka träd där spillkråkan gjort bohål. Pärlugglan är också ganska tacksam att sätta upp holkar för, eftersom den gärna flyttar in i nyuppsatta sådana.
I Sverige har pärlugglan minskat i antal med cirka 50% sedan millennieskiftet. Brist på bohål p.g.a. ett utbrett hyggesskogsbruk nämns som en viktig orsak. En annan anledning kan vara svårare födosök p.g.a. klimatförändringar som gett mildare vintrar där sorkstammar inte ges tillfälle att växa till under ett ordentligt skyddande snötäcke.
I svensk folktro har pärlugglan kallats ”vätterhund” men man har också trott att dess vittljudande läte kom från harar – därav namnen ”mäckerhare” och ”harpoppla”.
Källa: Wikipedia, SR Naturmorgon Bild: Mdf, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons
Länkar:
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av pärluggla