Rödvingetrast

Latinskt namn:
Turdus iliacus – Betyder trast och iliacus kommer från latinets ilia som betyder ”flank” eller ”höft”, och syftar på de röda fälten på fågelns sidor

Typiska kännetecken:
21 cm. Den minsta av våra trastar. Vanligen mörkare än taltrasten och lätt igenkännlig på det gräddvita ögonbrynsträcket och den klara, rödbruna färgen på sidorna och på undersidan av vingarna.

Finnes:
Häckar allmänt i Norrland samt tämligen allmänt till sparsamt längre söderut. I Skåne, Blekinge och Halland saknas den helt.

Äter:
Framför allt maskar, mollusker, och insekter. Om hösten även bär.

Läte:
Sången består av en kort fallande skala av flöjtande toner som avslutas med ett lågmält gnissel. I vissa fall kan den dock sjunga baklänges så skalan blir stigande istället.

Häckar:
Bygger ett skålformat bo i skyddat läge på eller nära marken intill en trädstam eller i en buske. 

Namnet användes 1824 och är en systematisering av det äldre namnet rödvinge som användes sedan 1780. ”Rödvinge-” syftar på artens roströda flanker. Linné blandade ihop taltrasten och rödvingetrasten med resultatet att stor förvirring råder i 1700-talets skrifter om både det latinska namnet och det svenska namnet för dessa två arter. Därför har samtliga namn som används för taltrasten även används för rödvingetrasten. Bland annat klådra, klera, sångtrast, drossel och talltrast.

Rödvingetrasten har tidigare haft en betydligt nordligare utbredning, men vid mitten av 1800-talet började den etablera sig längre söderut. Under början av 1900-talet gick sydgränsen genom Värmland, centrala Dalarna och Hälsingland och från mitten av 1900-talet flyttades gränsen ytterligare söderut. Rödvingetrasten har gynnats av det moderna skogsbruket med kalhyggen, men har under de senaste åren minskat relativt kraftigt i antal, speciellt i de södra delarna av landet. Orsaken till minskningen i söder anses vara det varmare klimatet som gör att populationens tyngdpunkt förskjuts norrut igen. Inom de områden söderut där rödvingetrasten inte häckar är den en allmän genomflyttare både höst och vår.

Rödvingetrasten föredrar frisk eller fuktig till våt skog med tät undervegetation, men man finner den regelbundet i de flesta typer av skogsmiljöer. I fjällen häckar arten allmänt i fjällbjörkskogen, där den ofta är karaktärsart.

Boet läggs mestadels lågt, gärna i stamklykan på en knotig fjällbjörk, intill stammen på en låg och tät unggran eller på en stubbe. Som bomaterial används fina kvistar, gräs, mossa och liknande växtdelar, som bakas ihop med lera eller jord i botten. Insidan av själva boskålen brukar fodras med finare grässtrån. Äggen är tätt brunfläckade på grågrön botten. Kullen består av sex till sju ägg. I Mellansverige läggs de i maj, men andrakullar under juli förekommer ofta. Hanen och honan turas om att ruva i ungefär två veckor. Ungarna stannar ytterligare två veckor i boet och matas då av båda föräldrarna. Rödvingetrastens föda består framför allt av maskar, mollusker och insekter i alla utvecklingsstadier. Om hösten äter den även bär av olika slag, men av våra trastar är rödvingetrasten den som är minst begiven på bär.

Från september till november, med kulmen i oktober, flyttar rödvingetrastarna genom landet mot söder och sydväst. Flyttningen äger till stor del rum nattetid, och man kan under höstnätterna lätt känna igen de flyttande rödvingetrastarna på de sugande, fina locklätena. Mulna nätter när sträcket går lågt, kan dessa lockläten höras ideligen, och det är tydligt att stora mängder fåglar passerar.

Rödvingetrasten övervintrar i södra och västra Europa och i Nordvästafrika. Den återvänder till oss under april och maj. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)

Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon (med läte)
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av rödvingetrast