Roskarl

Latinskt namn:
Arenaria interpres – Familjenamnet betyder sand, medan artnamnet, interpres, betyder ungefär: tolk eller budbärare, men i äldre naturhistoriska texter användes det även för ”en som vänder eller undersöker”.

Typiska kännetecken:
23 cm. Stor som en stare. Den enda småväxta vadaren som ser svart-vit ut i både vila och flykt. Kort svagt uppåtböjd näbb som den använder för att vända på små stenar vid sökandet efter föda.

Finnes:
Utpräglad kustfågel som återfinns längs kusterna vid Östersjön. Huvuddelen vid Västerbottens och Norrbottens kuster.

Äter:
Lever av insekter, tångloppor, spindlar och blötdjur. Vissa individer äter också ägg, även roskarlägg.

Läte:
Ett kvittrande ”kititit”, ett klart ”kioo kioo” eller ett grymtande ”tuck-a-tuck”.

Häckar:
På marken i kust och skärgårdsmiljö. Gärna på en liten upphöjning med utsikt. 

Namnet nämns första gången 1835, men är säkert äldre. Namnet anses komma av ett dialektord, rosig ”blommig, brokig” och syftar på roskarlens brokiga fjäderdräkt. Namnet anknyter också till roskarl i betydelsen rospigg, roslagsbo. Arten har även kallats för höttring och tolk (se latinnamnets översättning).

Under 1900-talet har roskarlen ökat i Bottniska viken och norra Östersjön samtidigt som den minskade längre söderut. Även på Västkusten har arten minskat kraftigt. Fram till slutet av 1950-talet häckade fortfarande ett mindre bestånd i norra Bohuslän. 20 år senare var arten försvunnen som häckfågel och hela västkustbeståndet uppgick vid mitten 1970-talet till endast ett tiotal par och betraktas numera som helt borta. Det svenska beståndet av roskarl beräknas ha minskat med 50% mellan 2000 och 2020. Minskningen fortsätter och i början av 2020-talet uppskattades beståndet till cirka 850 par. Anledningen till minskningen är inte klarlagd och har sannolikt flera orsaker men del av förklaringen tros vara predation från mink samt förändringar i häckningsmiljöer i samband med att betesdjur försvinner från skärgårdsöar.

I maj eller slutet av april anländer roskarlarna till sina häckplatser. Förra årets ungar är ännu inte mogna för häckning utan måste vänta ett år till. Ofta väljer den steniga skär och holmar, ibland halvöar. Den är mycket ortstrogen och återkommer till samma plats år efter år. Hanarna tar upp sina gamla revir, och i de flesta fallen kommer också honan tillbaka till detta. Hanen flyger vid tiden för äggläggningen i spelflykt runt reviret med långsamma, roende vingslag. I slutet av maj eller i juni är kullen fullagd. Äggen är normalt fyra, grönaktiga och ”fettglänsande” med långsträckta bruna fläckar. Ruvningen börjar när tredje ägget är lagt och fortgår i 23 – 24 dygn. Båda makarna ruvar, honan mest om dagen och hanen mest om natten. Så småningom avtar hanens ruvningsdrift och honan får ruva mer.

Vissa bon är placerade under enbuskar, i en grop i sanden mellan höga hundlokor, eller i skydd av en överskjutande sten. De flesta ligger dock fullt öppet ute i kalkflisen i tärn- eller måskolonier. Då ungarna kläcks kan de genast följa föräldrarna till stranden och de är även duktiga simmare. Båda föräldrarna tar hand om ungarna men i mitten av juli ger sig honan av söderut.

Födan utgörs av insekter, tångloppor, spindlar, blötdjur och något vegetabilier. Vissa individer förtär även fågelägg. Roskarlen är känd för sina vana att under födosöket vända på stenar, tångruskor och liknande, en vana som den givit den dess namn på flera språk. Danska, stenvender och tyskan Steinvwälzer och engelskan turnstone.

I början av augusti följer hanarna efter honorna söderut och lite senare flyttar ungarna som är flygfärdiga efter 25 till 26 dygn. Flyttsträcket varar till in i september och går mot sydväst till Sydvästeuropas och Västafrikas kuster. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)

Länkar:
Wikipedia
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av roskarl