Sedan juni 2025 används inte längre namnet sädgås. Sädgås Anser fabalis delas upp i skogsgås A. fabalis och tundragås A. serrirostris.
Latinskt namn:
Anser fabalis – Familjenamnet anser, betyder gås och fabalis betyder gås som äter bönor.
Typiska kännetecken:
66 – 88 cm. Vingspann på 147 – 175 cm. Mörkt huvud och hals samt mörka vingar. Näbben orangegul med svart teckning på näbbroten och näbbspetsen. Benen orangea.
Förväxlingsrisk:
Grågås: Grågåsen har ljusare huvud och hals. Enfärgat ljus orange näbb, samt skära ben. I flykten syns det att grågåsens vingovansidor är ljust gråaktiga.
Finnes:
En utpräglad skogsfågel som häckar i och kring de stora myrområdena i norra Sverige.
Äter:
Betar gärna av olika vattenväxter samt på sensommaren även blåbär. Under höstflytten ser man ofta stora samlingar av sädgäss som går och betar på broddåkrar.
Läte:
Ett djupt, nasalt, kacklande ”kajakak” eller ”kajak”.
Häckar:
Boet läggs på en tidigt snöfri plats, såsom på en tuva i en myr. Gärna intill en stubbe eller trädstam.
Det äldre namnet sädgås nämns första gången 1835. Skogsgåsen har även tidigare en gång kallats skogsgås och sedan även vildgås, vallgås och grågås. I äldre tider blandades ofta sädgås och grågås ihop med varandra.
Inget uttryck är felaktigare än ”dum som en gås”! I själva verket är gåsen ett vaksamt och intelligent djur, som sällan låter människan eller andra farligheter komma sig inpå livet.
Gunnar Brusewitz har skrivit om en legend som berättade att när gässen på sina flyttningar norrut passerade berget Tantaurus, där det vimlar av örnar, stoppade gässen sina näbbar fulla av småsten för att inte förråda sig med sitt kacklande.
Det var mycket på gåsen som förr var användbart. Vingpennorna vässade man och använde att skriva med, fettet ansågs på många håll finare än smör att steka i eller breda på smörgåsen, men allra finast var gåslevern. I det gamla romarriket, där man hade sinne för god mat, fodrades gässen med fikon stötta i vatten under tjugo dagar för då skulle, enligt uppgift, levern bli lika stor som halva kroppen!
Skogsgåsen anländer tidigt till sina häckningsområden medan marken ännu är snötäckt. Fåglarna är mycket känsliga för störning under den här perioden och kan lätt lämna området för gott. Så snart snön börjat smälta och någon lämplig plats blir snöfri läggs de 4 – 6 smutsvita äggen och efter kläckningen söker sig familjen till något vattendrag med sina för att beta av allehanda späda växtskott.
Skogsgåsen var förr en ganska vanlig fågel i Norrland, men på grund av intensiv jakt under 1800-talet och första hälften av 1900-talet blev fågeln nästan utrotad från Sverige. Efter det att skogsgåsen blivit fridlyst och fått en del hjälp med bland annat utplanteringar av ungar som blivit uppfödda i fångenskap, har arten ökat en del under senare tid men indikationer finns att den nu minskar igen. Häckande skogsgäss är mycket skygga och svåra att inventera men en senare uppskattning visar att det kan finnas cirka 1.500 par i Sverige, nästan alla i våra två nordligaste län. Kan tyckas lite med tanke på de enorma mängder skogsgäss man kan se under höstarna som rastar på åkrar i södra Sverige, men dessa är till största delen flyttande gäss från Finland och norra Ryssland.
Flyttningen sker under september, oktober och november ner mot Danmark och Holland, ibland ännu längre ner i Europa. Återkommer i mars och april.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Wikipedia, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)
Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon (med läte)
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av sädgås