Latinskt namn:
Uria aalge – Släktnamnet ”Uria” var det grekiska namnet på en sjöfågel. Artnamnet ”aalge” härleds av det danska namnet ”alke”.
Typiska kännetecken:
40-45 cm. Vingspann 60-70 cm. Svart med vit buk. Havsfågel med spetsig näbb.
Finnes:
Vistas mest på havet, men för häckningen söker den sig till klippiga öar vid några få kolonier vid Sveriges ostkust som runt Gotland, Karlsöarna, utmed Västerbottenkusten, Uppland och Södermanland. Den nordligaste kolonin finns på ön Bonden utanför Västerbottens kust. På senare år även i Halland.
Äter:
Främst skarpsill. Den är en duktig dykare och man har observerat sillgrisslor på ned till 180 meters djup.
Läte:
Talför vid kolonierna med upprepat nasalt ”wha-wha-wha” som övergår i ett råmande läte.
Häckar:
På branta fågelberg i kolonier som ofta uppgår till tusentals par. De största kolonierna finner man i lodrätt stupande klippväggar med talrika hyllor och nischer, såsom fallet är exempelvis på Karlsöarna och i de norska fågelbergen. Ett päronformat ägg läggs direkt på klipphylla. Båda föräldrarna ruvar och matar ungen som aldrig lämnas obevakad. Sillgrisslan är den enda svenska fågel som ruvar stående. På klipphyllorna tillkämpar sig varje par ett litet revir under hårda strider som huvudsakligen försiggår tidigt på våren, kort efter ankomsten.
Äggläggningen sker i maj och juni. Det enda ägget är päronformat och mycket stort i förhållande till fågeln. Skalets grundfärg kan vara grönaktig, blågrön eller gulaktig, och det är bestrött med talrika fläckar och snirklar i olika nyanser av svart, brunt och grått. Ägget läggs direkt på berget, och dess form gör att det tenderar att rulla i cirklar vilket minskar riskerna för att det skall rulla ned från hyllan och gå förlorat. Många ägg faller dock ned, men fågeln kan kompensera förlusterna genom att lägga om, och förloras även det andra ägget kan den ofta lägga ett tredje. Ruvningstiden är cirka 30 dygn. Under ruvningen sitter sillgrisslan med ryggen mot havet och bröstet mot bergväggen samt låter ägget ligga på tvären över bägge fötterna. Vingarna är sänkta så att handpennorna vilar mot berget, vilket bidrar till att hindra ägget från att rulla bort. När fåglarna i ett par avlöser varandra vid ruvningen går de också ytterst försiktigt till väga.
När ungen är cirka två till tre veckor gammal lämnar den boet. Den kan ännu inte flyga utan hoppar ut från klipphyllan, ibland flera tiotals meter, och landar på stranden eller i vattnet där föräldrarna väntar. Detta sker i slutet av juni och i början av juli under sen kväll/tidig natt i skydd av mörkret. Trots det ofta höga fallet klarar sig nästan alla ungar. Endast cirka en procent förolyckas. Därefter simmar de tillsammans ut till havs där hanen tar hand om ungen tills den är stor nog att klara sig själv.
Under senare hälften av 1800-talet var sillgrisslan nära att genom hänsynslöst skytte och äggplundring helt utrotas som häckfågel i Sverige. T.ex. hade beståndet på Stora Karlsö gått ned till endast ett par tiotal fåglar. I sista stund räddades arten genom att denna häckplats från och med 1880 blev skyddad. Därefter har stammen ökat och även spridit sig till nya områden. Populationsstorleken i Östersjön är även beroende av tillgången på skarpsill. När det finns mycket skarpsill finns det många häckande sillgrisslor och vice versa. Under 1990-talet räknades antalet häckande par i Sverige till cirka 15.000 och i början av 2020-talet till över 30.000 par.
Huvudmängden av våra sillgrisslor tillbringar vintern i södra delen av Östersjön, men ett mindre antal kan söka sig ut genom Öresund och göra strövtåg i Nordsjön eller längs Norges kuster. Hanen och ungarna simmar hela vägen till vinterkvarteren medan honorna flyger dit senare. Redan i februari kan enstaka sillgrisslor börja inspektera häckplatserna, men huvudmängden återvänder först i april.
Sillgrisslan är den av våra fåglar som i genomsnitt blir äldst. Det finns de som blir över 40 år och man har konstaterat häckande sillgrissla som är 38 år.
Ett hot mot sillgrisslan under främst vintern är att fåglarna kan fastna i fiskenät och drunkna. Ett annat hot, som för många havsfåglar, är fisketrycket på bytesfisken.
Sillgrisslan har även kallats snipalka, sillknipa och lomvia.
Källa: Wikipedia m.m. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)
Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon (med läte)
Stora Karlsö
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av sillgrissla