Småskrake

Latinskt namn:
Mergus serrator – vilket betyder, dykare med tänder som en såg.

Typiska kännetecken:
58 cm. Något mindre än storskraken. Båda könen har förlängda hjässfjädrar som bildar en stripig tofs i nacken. Honans bruna huvud övergår diffust till halsens och ryggens gråvita färg. Hanen har brunt bröstparti som är längs-streckat i svart.

Förväxlingsrisk:
Storskrake: Hannen saknar tofs på det mörkgröna huvudet och har mörka ögon. Storskrakehanen är betydligt ljusare och ser på avstånd vit ut med svart huvud och svart rygg. Honan svårare att skilja från småskrakehonan men hon har en tydlig övergång från sitt bruna huvud till den gråvita halsen och kroppen.

Finnes:
De flesta häckningarna sker längs våra kuster, men den förekommer även vid näringsfattiga sjöar och vattendrag. Finns spridd i praktiskt taget hela landet.

Äter:
I huvudsak småfisk men även kräftdjur och insektslarver.

Läte:
Vanligen ett strävt ”praa, praa, praa”.

Häckar:
Alltid på marken väl dolt i skydd av klippblock eller buskar. 

Namnet användes första gången 1835. ”Små-” kommer av att den är mindre av de två vanligaste skrakarterna i Sverige. Arten har även kallats för pracka, som är ljudhärmande, och stenskrake.

Småskraken har en lång historia i Sverige. Gissningsvis var arten mer allmänt spridd i södra Sverige så sent som under tidigt 1900-tal. Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet ökade populationen av småskrake i Sverige. Under senare år har den minskat längst i norr och längst i söder men ökat däremellan. Totalt är dock trenden minskande. Från 2018 finns en beräkning som uppskattade det svenska beståndet till 21.000 par där senare uppskattningar pekar mot en ytterligare minskning till cirka 16.000 par. Likt andra sjöfåglar som häckar relativt sent på säsongen kan småskraken störas av friluftsliv, eftersom tiden då ungarna skall födas upp delvis sammanfaller med perioden då båt- och badturismen är som mest intensiv. Även predation från mink är ett hot.

Småskraken kräver klart vatten för sin trivsel och uppehåller sig helst vid steniga stränder. Under fisket simmar de ofta flera stycken tillsammans i långa rader utanför stränderna och spanar efter byten genom att hålla ögonen nedsänkta under vattenytan. Så fort de ser en liten fisk så dyker de direkt.

Boet placeras alltid på marken och är i regel synnerligen väl dolt mellan stenblock eller i tät vegetation. I yttre skärgården ligger bona ofta under täta mattor av krypande enbuskar. Helst vill de ha någon form av tak över boet.

Äggläggningen sker tämligen sent, i slutet av maj eller början av juni. De sex till elva gråaktigt gulvita äggen ruvas i omkring fyra veckor. Bodunet är gråaktigt. På liknande sätt som ejdrar så lockar småskrakehonorna ofta till sig ungar från varandra, så man kan se en hona åtföljas av mycket stort antal ungar. Detta står kanske i samband med skrakarnas speciella fiskemetod. När de upptäckt ett fiskstim ordnar de sig nämligen i rad, sida vid sida, och hela kedjan rycker sedan fram mot stranden så fiskarna blir lättare att fånga. Dessa ”notvarp” blir ju naturligtvis effektivare ju fler fåglar som ingår i kedjan.

I september till oktober lämnar småskrakarna sina häckplatser. Många övervintrar vid Öland och Sveriges södra kuster men många fortsätter ner till Europas västra kuster. I södra Östersjön kan det under vintern samlas 10-tusentals småskrakar som kommit ner från både Sverige, Finland och norra Ryssland. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Wikipedia, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)

Länkar:
Wikipedia
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av småskrake