Sothöna

Latinskt namn:
Fulica atra – ”Fulica” var namnet på en vattenfågel under antiken. ”Atra” betyder svart.

Typiska kännetecken:
38 cm. Den enda helsvarta vattenfågeln med iögonfallande vit näbb och vit panna. Benen är gröna med hudflikar på tårna istället för ”hel” simhud som änderna har.

Förväxlingsrisk:
Rörhöna: Avlångare kroppsform, brunsvart med en röd näbb och panna. Vita undre stjärttäckare och vit rand på kroppssidorna.

Finnes:
Häckar allmänt i södra och mellersta Sverige samt längs södra Norrlandskusten.

Äter:
Insekter och deras larver, snäckor och vattenväxter, bland annat näckrosfrön.

Läte:
Mest typiskt är ett ljudligt, upprepat ”köck” och ett stundom högt ”pitts”. Ungefär som någon tappar en glödlampa mot en sten inne i vassen.

Häckar:
I eller vid vassruggar, men ibland också på en starrtuva eller på torrare mark bland svärdsliljor och andra vattenväxter.

Sothönorna som är först på plats på våren bygger inne, i mer sluten vegetation, medan senare anlända fåglar med lägre status tvingas bygga längre ut mot öppet vatten, där hotet från äggplundrare är större. Boet är en stadig korg av vassrör fodrad med fjolårsblad och vippor och ofta med en brygga upp från vattnet. Äggen är vanligen sex till nio stycken, grågula med mörka prickar på. Många bon plundras av kråkor och andra äggtjuvar varför omläggning mycket ofta förekommer. Äggen kläcks efter 21 – 24 dagar och ungarna lämnar boet ganska snart och vårdas av båda föräldrarna. Efter åtta veckor klarar sig ungarna själva.

Namnet sothöna nämns först 1772, men är troligen äldre. ”Sot-” syftar på fågelns svarta fjäderdräkt. Arten har även kallats blåsklacka och vattenhöna. Sothönan är den allmännaste och och den mest lättobserverade av våra sumphöns.

Sothönan har funnits häckande i Sverige sedan långt tillbaks i tiden, ända sedan slutet av 1600-talet även om den då var mycket sällsynt. Under andra hälften av 1800-talet ökade antalet sothöns snabbt i södra och mellersta delarna av landet och spred sig sedan allt mer upp mot norr. I Västerbotten dröjde det ända till 1964 innan den första häckningen kom. Populationen växlar starkt, inte minst beroende på hur hård vintern har varit. Under 1970-talet skedde en kraftig minskning av det svenska beståndet. Även isvintrarna 2010 och 2011 reducerade antalet betydligt. En viss återhämtning skedde men under senare år har antalet häckande par varit ganska stabilt runt, uppskattningsvis cirka 14.000 par.

Till hösten drar sig många sothöns längre söderut i landet för att hitta isfria vatten medan andra övervintrar i södra Östersjön eller längs med nordvästra Europas kuster. Sothönan återkommer till sina häckningsområden tidigt på våren när isen börjar gå upp.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)

Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon (med läte)
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av sothöna