Stenskvätta, hane © Steve Dahlfors
Latinskt namn:
Oenanthe oenanthe – vilket betyder ungefär, ankommer när vinrankan blommar.
Typiska kännetecken:
15 cm. Hanen är grå på ryggen med svarta vingar och en svart mask över ögat. Undersidan är vit. Honan mer brunaktig i samma mönster. Sitter ofta och bugar och knixar på stenar och gärdsgårdar. Flyger lågt över marken och visar då den vita övergumpen, och den svart och vit-tecknade stjärten.
Finnes:
Den häckar förhållandevis vanligt i hela Sverige, utom i det inre av landet som består av enbart granskog. En av våra mest spridda arter, men huvuddelen (ca. 80%) av beståndet finns i anslutning till fjällkedjan.
Äter:
Insekter. I huvudsak insekter som håller till på, eller nära marken.
Läte:
Sången är en gnällig liten drill. I flykten hörs ett smackande läte.
Häckar:
Boet byggs i stengärdsgårdar, under stenar, eller i jordhål. Det är byggt av strån, rottrådar och mossa och fodras med fjädrar. Föredrar ganska öppen terräng med uppstickande stenar eller bergknallar.
Namnet stenskvätta omnämns första gången 1689, men är säkert äldre. ”Sten” kommer säkert av artens förkärlek för stenig terräng och dess vana att sitta på en sten. Namnledet ”skvätta” är mer osäkert vad det syftar på. Mest troligt är att det kommer av ordet ”spritta” som skulle syfta på stenskvättans vana att ”niga” och klippa med stjärten.
Under 1900-talet minskade stenskvättan i Sverige. Denna minskning kan i första hand kopplas till de förändringar som skett i jordbrukslandskapet, där inslaget av stenrösen, stengärdsgårdar och dikeskanter minskat allt mer. Minskningen fortsätter i de södra delarna av landet men sedan ungefär 2010 noteras en ökning i norr vilket gör att antalet stenskvättor i Sverige ökar totalt sett.
Stenskvättan övervintrar i tropiska Afrika.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Fåglarna i Sverige – antal och förekomst (2025)
Länkar:
Wikipedia
SR Naturmorgon (med läte)
Artportalen:
– Bildgalleri
– Rapporterade observationer av stenskvätta
