Ormvråk  Buteo buteo

Latinskt namn:
Buteo buteo - Buteo betyder vråk.

Typiska kännetecken: 
55 cm. Upp till 128 cm mellan vingspetsarna. En av våra vanligaste rovfåglar. Ses ofta kretsa runt i cirklar upp på himlen eller så sitter den ofta öppet på en stolpe vid vägkanten och spanar. I flykten breda runda vingar med tydliga ljus fält i handflatan. Stjärt och vingundersidor tätt tvärbandade. Varierar kraftigt i teckningen från väldigt ljusa, till nästan helmörka individer.

Förväxlingsrisk:
Bivråk: Har ljusare, grått huvud och klenare näbb.
Fjällvråk: Ryttlar oftare än övriga vråkar. Har vit övergump.

Finnes:
I hela landet utom i de inre delarna av Norrland och i fjällkedjan.

Äter:
Lever av gnagare, ormar, grodor och maskar.

Läte:
Ett utdraget, klagande eller jamande vissling.

Häckar:
Bygger ett stort risbo, ofta i mitten, av något större träd.

Namnet används första gången 1786 men är säkert äldre. Redan 1611 nämns den i formen ormkråka. ”Orm-” syftar på artens rykte som ormjägare. Ordet ”vråk” kommer av germanska wrekan som betyder förfölja. Arten har även kallats för kvidfågeln, musvråk och vanlig vråk.

Liksom alla andra rovfåglar fick ormvråken klä skott för ett missriktat rovdjurshat under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, för att sedan åter öka under 1930- och 1940-talen. Jämfört med 1940-talet är det dock troligt att ormvråken har ett mindre bestånd i dagens läge, även om inventeringssiffror som styrker detta saknas.

Ormvråken häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige, samt mer sparsamt i Norrland och de nedre delarna av skogslandet upp till norra Norrbotten. Ormvråken är förmodligen vår vanligaste rovfågel i konkurrens med sparvhöken. Uppskattningsvis häckar ca. 35.000 par i Sverige.

Ormvråken föredrar ett varierande landskap med skog och dungar för bobygget, och öppna lågt bevuxna marker för födosöket. I södra och mellersta Sverige, liksom längs Norrlandskusten, hittar man de högsta tätheterna i områden med ett småskaligt jordbruk omväxlande med dungar och mindre skogspartier.

Varje par har två eller frera bon att växla mellan på reviret, och vråkbon kan vara i bruk under lång tid. Man har noterat att bon har använts regelbundet under mer än 30 års tid. Boet byggs av båda makarna och består av rätt grova grenar och tvistar, i balen finare ris och toppskott av barr- och stundom lövträd. Ofta placeras boet något över trädets halva höjd. Före ruvningens början kretsar makarna jamande över skogen. Ibland gör hannen lekfulla anfall mot honan, som därvid kan vända sig på rygg och avvärja skenattackerna med de uppåtsträckta klorna. Flyguppvisningarna avslutas ibland med att de agerande störtdyker ner i skogen. Äggen som är ett till sex i antalet, är grönvita med starkt varierande fläckighet i brunt och gråblått. De läggs i senare hälften av april eller norrut i maj och ruvas av båda makarna i 38 dygn. Ruvningen börjar med första ägget, och äggen läggs med två dygns mellanrum. Ungarna är sedan flygga efter ca. 40 dagar.

Födan utgörs av mindre djur som vråken dödar på marken, smågnagare, ormar, ödlor och grodor men också skalbaggar, gräshoppor och daggmaskar. Precis som hos många andra rovfåglar kan den svagaste ungen dödas, om det råder brist på föda, för att fungera som föda åt de starkare ungarna.

Bortflyttningen sker i augusti till oktober mot sydväst till västra Europa. Enstaka exemplar kan övervintra i södra och mellersta Sverige. Återkomsten sker i mars. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck