Brushane  Philomachus pugnax

Brushane. Hane. © Steve Dahlfors Brushane. Hona. © Steve Dahlfors

Latinskt namn:
Philomachus pugnax - Vilket betyder ungefär, krigisk och stridslysten.

Typiska kännetecken:
25-30 cm. Honorna mindre än hannarna. I sin praktdräkt bär hannarna uppseendeväckande tofsar, kragar och andra brokiga fjädrar. Dräkterna varierar i färg från individ till individ. Knappast två individer är varandra lika. Fram på sommaren, sedan krage och bröstsköld fällts, blir hannen mer lik honan i dräkten. Honan är brungrå med svarta fläckar. Båda könen har vit övergump som är delad på mitten av ett svart sträck.

Finnes:
Majoriteten av svenska beståndet häckar på myrmark i norra Sverige. I södra Sverige finns den lokalt på flacka strandängar.

Äter:
Insekter, maskar och blötdjur men också av frön, särskilt i övervintringskvarteren.

Läte:
Tystlåten men i flykten hörs ibland ett lågt "uäk".

Häckar:
Boet kan ligga öppet i gräset men också dolt i en tuva. 

Namnet nämns första gången ca. 1700 men är säkert äldre än så. Det syftar på antingen hannarnas fjäderkrage eller dess spel men tydningen är oklar. Möjligen finns ett samband med ett dialektalt ord bussa "stånga, stöta, knuffa" eller med uttrycket brusa upp "bli arg". Brushanen tillhör de få fågelarter där könen har olika namn. Honan kallas brushona och inte som man hör ibland brushanehona.

Brushanen har av allt att döma varit betydligt vanligare i södra Sverige innan torrläggningarna tog sin början på 1800-talet. Redan vid 1900-talets början hade den försvunnit som häckfågel från många sydsvenska landskap. Däremot finns inga uppgifter om några förändringar i de nordligare delarna av landet.

Det samlade svenska beståndet uppskattas till ca. 57.000 par i slutet av 1980-talet. Av dessa häckar 500 till 1.000 par i södra Sverige. Av de återstående häckar uppskattningsvis 40% på myrar i norra delen av landet och resten i fjällområdena.

I april eller maj är brushanarna tillbaka på häckplatserna, tidigare i Sydsverige, senare på de norrut belägna häcklokalerna. Helst bosätter den sig på sankängar, mader och myrar. Brushanen är polygam, och hanar och honor har under fortplantningstiden kontakt med varandra endast under själva parningen. Brushaneleken, hannarnas tornerspel, är en av de mest säregna företeelserna i nordiskt fågelliv.

Brushannarna spelar regelbundet på rastplatserna under vårsträcket, men de verkliga spelplatserna är belägna i häckningsområdet och kan vara i bruk i årtionden. Hannarna är ofta mer hemortstrogna än honorna. I den hemvändande flocken finns en del gamla hanar som har sina bestämda revir, tallriksstora fläckar där vegetationen är bortnött. Dessa hannar kallas "ägare", och de uppdelas i fasta och lösa ägare. De fasta ägarna, oftast gamla hannar, har sitt område där de utkämpar revirstrider med "lösa" ägare samt mot "gäster". Då honorna nalkas, lägger sig de brokigt klädda hannarna ned, och det är honan som gör sitt val bland hannarna. Efter parningen som kan ske med flera hanar efter varandra, söker honan upp en lämplig boplats. Boet kan ligga öppet i gräset eller dolt i en tuva. De fyra äggen är vanligen olivbruna med mörkbruna och brunvioletta fläckar. Äggen läggs i senare hälften av maj eller i början av juni. Honan ruvar ensam i 20 till 21 dygn.

Födan utgörs av insekter, maskar och blötdjur men också av frön, särskilt i övervintringsområdena, där brushanarna samlas i stora flockar på de skördade fälten och plockar spillsäd.

Hannarna börjar sträcka redan i slutet av juni, senare följer honor och ungfåglar, de senare i september och oktober. Vinterkvarteren ligger i Afrika söder om Sahara. De skandinaviska beståndet främst i Västafrika. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck