Ejder  Somateria mollissima

Ejder, guding (hanne) © Steve Dahlfors Ejder, åda (hona) © Steve Dahlfors

Latinskt namn:
Somateria mollissima - vilket betyder ungefär, mycket mjuk kroppsull.

Typiska kännetecken:
60 - 70 cm. Stor och tungt byggd and med kilformad näbb. Hanen övervägande vit med svart mage och sida. Grön nacke och nacksidor. Honan brun, mörkt tvärvattrad.

Finnes:
Extremt kustbunden, och häckar längs med våra kuster från syd till norr. Största beståndet finns i Stockholms skärgård.

Äter:
Huvudsakligen av mollusker (mest blåmusslor), isopoder, insekter och vegetabilier vilket hämtas upp från havsbottnen.

Läte:
Talför under häckningstiden. Hannen har ett karakteristiskt, dovt mjukt rop "a-ooh-å".

Häckar:
Häckar oftast på små öar, kobbar eller skär.

Tidigt på våren, i mars och april drar ejdersträcken mot norr. Oftast häckar ejdern i spridda par, men ibland kan det dock bildas riktiga kolonier. Liksom många andra änder och vadare kan de ibland söka skydd och häcka i måskolonier. Både gudingen och ådan följs åt upp på någon ö för att finna en boplats. Vanligen läggs boet i lä mellan några grästuvor, i en skreva eller bakom en sten. Vissa ejderpar återkommer till exakt samma boplats år efter år. Boet är en konstlös skapelse, en grop i mossan, strån eller tångstjälkar som hon ryckt loss från den närmaste omgivningen. Därefter kommer det berömda ejderdunet, som vid ruvningens början lossnar och av den ruvande fågeln placeras i en krans runt om boet. Antalet ägg som läggs brukar variera mellan 3 - 8, men ibland kan man se betydligt flera, och då kan det vara en annan ejderhona som varit där och lagt ägg eller så har fåglarna stulit ägg av varandra.

Honan ruvar ensam troget i 25 - 30 dagar. De få gånger som hon lämnar boet, täcker hon boet med dun, men blir hon skrämd och inte hinner dölja äggen, brukar hon spruta sin illaluktande spillning över äggen för att göra dem oaptitliga för en eventuell boplundrare. Någon hjälp av hannen har hon inte, för ganska snart efter äggläggningen försvinner han ut med övriga gräsänklingar långt till havs. De små nykläckta ungarna kan omedelbart simma och dyka. Det är inte ovanligt att man kan se en ensam ejderhona med en hel svärma av ungar omkring sig. Ända upp till 50 ungar runt en hona har iakttagits. Detta beror på att ungarna är i hög grad ostyriga.

Under hela sommaren håller familjen till i närheten av häckplatserna. Fram på hösten griper dock flyttningsdriften även ejdrarna. Först ge sig de yngre fåglarna av följda av de äldre. Många övervintrar i de danska och tyska farvattnen, både i Östersjön och i Nordsjön.

Namnet nämns 1728, men är säkert äldre. Ejdern är unik genom att olika namn beroende på kön och ålder, fortfarande är i allmänt bruk. Åtminstone guding (= gammal hanne), åda (= gammal hona), hälsing (= två år gammal hanne), och kanske också skröja (= två år gammal hona) får väl anses höra till "rikssvenskan". Ursprunget till guding är osäkert, medan åda anses betyda "vattenfågel". Arten har även kallats ejdergås.

Redan under vikingatiden bedrevs en omfattande fångst av ejder längs med våra kuster och förmodligen var det en vanlig art vid denna tid. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet var jakten på ejder tidvis omfattande vilket medförde en märkbar populationsnedgång. I mitten av 1950-talet förbjöds därför vårjakt på sjöfågel och ejdern kunde återhämta sig. Ökningen fortsatte i framför allt Östersjön eftersom övergödning ökar näringshalten i vattnet. Detta bidrar till tilltagande musselstammar vilket ger ejdern god tillgång till föda. Från mitten 1970-talet ökade antalet ejderpar från ca. 170.000 par till ca. 300.000 par år 2006. Sedan några år rapporteras det dock om kraftigt minskade antal häckningar i Österjön. I 2010 års rödlista upptogs ejdern som "nära hotad", 2015 som "sårbar" och 2020 som "starkt hotad".

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Wikipedia