Grågås  Anser anser

Latinskt namn:
Anser anser - vilket betyder, gås.

Typiska kännetecken:
74 - 84 cm. Vingspann på 150 – 168 cm. Ljust huvud med kraftig näbb som är enfärgat ljust orange, samt skära ben. I flykten ser man att vingovansidorna är ljust gråaktiga. Dräkten för övrigt ganska enhetligt brungrå.

Förväxlingsrisk:
Sädgås: Sädgåsen har mörkare huvud och hals. Mörkare orange näbb och oftast med svart spets och svartaktig vid näbbroten. Sädgåsens ben är orangea till färgen. I flykten syns det att vingovansidan är mycket mörkare än hos grågåsen.

Finnes:
Såväl vid kusterna som i inlandet. Vanligast vi ostkusten från Blekinge upp till Gävlebukten. Mer sporadiska häckningar längre norrut och i Norrlands inland.

Äter:
Gräs, späda skott och blad av olika örter såsom maskros och strandaster. På grunt vatten kan den även äta alger och bandtång. Tillfälligt äter den också säd och bär.

Läte:
Ett ljudligt trestavigt "ga-gann-gack, gi-gann-gack". Varnar med ett väsande läte som är identiskt med vanliga tamgäss.

Häckar:
Bygger oftast sitt bo på holmar eller halvöar intill vattnet. Gärna på en liten höjd med fri utsikt över vattnet. 

Namnet nämns första gången ca. 1645, men det är oklart om det då verkligen var grågåsen som ämnades. ”Grå-” efter artens övervägande gråbruna dräkt och kanske i synnerhet de ljusgrå vingtäckarna. Arten har även kallats vildgås och skärgås.
Liksom andra gäss är grågåsen oerhört ortstrogen och återkommer år efter år till samma plats.

I mitten av april läggs de tre till sex gråvita äggen och ruvas av honan medan hanen står vakt, ofta hundratals meter från boet.
Efter en månad kläcks äggen och ungarna och följer det första rörliga föremål de ser, vilket i naturen förhoppningsvis är mamman.

Det berättades en gång om en bonde som fann en hel kull nykläckta grågåsungar, som han fångade och stoppade i en säck, varpå han begav sig hemåt. När han gått en bit märkte han att säcken kändes lättare och förstod då att han hade tappat en del av ungarna. Han vände sig då om för att söka dem, men fick då till sin förvåning se de saknade ungarna komma springande bakom honom i en rad och följde honom i hälarna.

I Sverige häckade grågåsen förr ganska allmänt i Sverige men utsattes för häftig förföljelse under 1800-talet. Så 1912 när det var fara för att den helt skulle utrotas från landet fridlystes grågåsen. Långsamt började arten att återhämta sig men ännu 1960 fanns det bara 400 par i Sverige. Under de senaste åren har grågåsen ökat kraftigt i antal. År 2018 uppskattades populationen till 41 000 häckande par.

Flyttar i september och oktober ner till västra och sydvästra Europa.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck