Gråhakedopping  Podiceps grisegena

Latinskt namn:
Podiceps grisegena - Betyder ungefär ”fågeln med fötterna långt bak och som har grå kinder”. 

Typiska kännetecken: 
45 cm. Rödbrun hals med ljusgrå kinder, samt en tydlig gul mungipa. Vinterdräkten är grå i olika nyanser med en svag markering vid kinderna.

Förväxlingsrisk:
Skäggdopping : Har ljus hals med rödbrun kindtofs. I vinterdräkt svår att skilja från gråhakedopping i vinterdräkt men skäggdoppingen ger ett ljusare intryck. Halsen och kinderna har en jämnare och ljusare nyans. 
 
Finnes:
Största antalet dels vid kustlandet i Norrland samt sydvästra Skåne. Lokala förekomster finns spritt i resten av landets södra och mellersta delar.

Äter:
Lever mer av vatteninsekter och kräftdjur än av fisk.

Läte:
Ett ljudlikt, hest griskvidande ”aek” eller ”oa-ehk”. Har även andra grymtande och kacklande ljud.

Häckar:
Boet är en flotte av växtdelar och ligger ofta väl dolt inne i tät vegetation. 

Namnet nämns första gången 1875. ”Gråhake-” syftar på artens grå kinder och haka och får väl uppfattas som en översättninge av det latinska namnet. Den har också kallats gråstrupig dopping och rödhalsad dopping.

Gråhakedoppingens bestånd är i princip tudelat. Dels invandring från sydväst via Danmark samt från öster via Finland. Starkaste beståndet finns i kustlandet från norra Ångermanland till södra Norrbotten.

Linné kände inte till gråhakedoppingen vilket antyder att den saknades i landet under mitten av 1700-talet. Mot slutet av 1700-talet finns uppgifter om att gråhakedoppingen uppträdde som sträckfågel längs Ostkusten. Det är emellertid inte känt när och hur arten etablerade sig i södra Sverige. Förekomsten i Norrland daterar sig åtminstone tillbaka till mitten av 1800-talet. Den första häckningsuppgiften härstammar från Kalixtrakten i Norrbottens kustland 1854. Under senare tid har arten ökat och visar på en positiv utveckling både i söder och i norr. Antalet häckande par i Sverige torde nu uppgå till ca. 1.300 par.

Gråhakedoppingen intar på många sätt en ställning mellan skägg- och svarthakedoppingen. Arten häckar i näringsrika dammar och småsjöar med rik undervegetation och ett rikt insektsliv. Den föredrar öppnare häckningsvatten än de mindre doppingarterna.

Parningsspelet är mycket likt skäggdoppingens med huvudskakningar samt poserande med bomaterial i näbben. Boet är en flotte av växtdelar och ligger i regel mycket väl dolt inne i tät vegetation. Äggen läggs i maj till juni och är till antalet tre till sexstycken. De ruvas av båda könen i omkring 23 dagar, och som hos andra doppingar bär föräldrarna de små ungarna på ryggen. Gråhakedoppingen lever mer av vatteninsekter och kräftdjur än av fisk. Den har en större tendens att göra ett litet hopp när den dyker än vad skäggdoppingen bukar ha.

Bortflyttningen sker i augusti till oktober. Vintern tillbringas vid Nordsjöns kuster samt i Medelhavet och de schweiziska alpsjöarna, men enstaka exemplar kan även övervintra i södra Sverige. Återkomsten sker i mars och i april.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck