Gravand  Tadorna tadorna

Latinskt namn:
Tadorna tadorna - vilket betyder, gravand.

Typiska kännetecken:
61 cm. En mycket stor and, med ett mörkt grönsvart huvud, röd näbb och ett rödbrunt bröstband.

Finnes:
Ganska allmän runt södra Sveriges kuster.

Äter:
Små kräftdjur, snäckor, musslor och maskar samt insekter.

Läte:
Hanen under parningsspelet, ett visslande "huii-o". Har även ett smattrande eller surrande kackel.

Häckar:
Vid flacka sand- och lerstränder. 

Namnet nämns första gången 1790. "Grav-" kommer av artens vana att häcka i, och ibland även gräva, gångar i jorden. Arten har även kallats gravgås, jugås och brandgås.

Förvånansvärt få uppgifter finns bevarade om gravandens utbredning i historisk tid. Från Birka finns dock fossilfynd och under 1700-talet finns enstaka häckningsuppgifter från Stockholms skärgård, vilket kan tyda på att artens utbredning tidigare gick längre norrut än vad fallet är idag. Under 1900-talet har antalet häckande par varierat kraftigt. I början av seklet minskade beståndet kraftigt i hela Östersjöområdet. Senare under 1950-talet började gravanden öka i antal igen, efter det att den blivit fridlyst i Danmark. År 2018 uppskattades beståndet till ca. 5 500 häckande par.

Gravanden hör hemma på flacka sandstränder där det vid lågvatten bildas talrika små pölar, och där det högre upp på stranden finns dyner eller sandiga kullar. Hannen och honan följs ständigt åt och är i regel parade för livet, liksom hos gäss och svanar. För häckningen gräver honan i en sandig strandbrink en gång vars inre ände är utvidgad till en håla där äggen läggs. Det är denna vana att gräva som givit fågeln dess namn. Gärna häckar gravanden också i färdiga hålor som grävts av kaniner, rävar eller grävlingar. Är det brist på håligheter kan den söka sig flera kilometer upp på land för att finna lämplig boplats.

De 8 till 15 gulvita äggen läggs i maj till juni och ruvas i fyra veckor. Ofta lägger flera honor sina ägg i samma bo, och det händer även att gravanden lägger ägg i bon av andra andfåglar, särskilt småskrake. Under ruvningen uppehåller sig hannen i närheten av boet, och så fort äggen kläckts slutar han sig till kullen och deltar i försvaret av denna. Om en rovfågel, en trut eller ett rovdjur närmar sig går hannen flygande till angrepp mot fridstöraren och gör störtdykningar över denna. På vingknogen finns en sporre som gravanden använder som vapen. Gravandungarna blir flygga efter två månader.

Redan i juli och augusti börjar flyttningen söderut mot sydväst, och många av de svenska gravänderna övervintrar vid floden Elbes utmynning i havet vid Tyska kusten. Tidigt på våren under februari och mars är de tillbaka igen till Sverige. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck