Gröngöling  Picus viridis

Latinskt namn:
Picus viridis - vilket betyder, grön hackspett.

Typiska kännetecken:
30 - 36 cm. Vingbredd upp till drygt 50 cm. Flyger i stora bågar. Olivgrön ovansida med gul övergump. Rött band som går från pannan över hela huvudet och slutar i nacken.

Förväxlingsrisk:
Gråspett: Mer jämngrått huvud, med mindre svart runt ögat. Hannen har bara en mindre röd fläck på pannan medan honan helt saknar rött på huvudet.

Finnes:
Vida spridd och lokalt tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige upp till södra Värmland, Västmanland, sydöstra Dalarna och Gästrikland. Förekommer även längre norrut i en bred zon uppåt längs med Norrlandskusten. Finns ännu ej på Gotland. Inte heller på Åland eller någonstans i Finland.

Äter:
Myror, samt insekter som lever under barken eller i trä.

Läte:
En ljudlig skrattande ramsa av 10 till 18 "klyh-kly-kly...". Trummar bara sällan en snabb men lågmäld 1 1/2 sek. lång virvel.

Häckar:
Hackar ut sitt bo stammen på något större lövträd, ofta högt upp från marken.

Namnet är känt sedan 1639 men är säkert betydligt äldre. "Grön-" kommer av artens övervägande gröna fjäderdräkt, medan "-göling" är avlett av gul. Namnet betyder alltså helt enkel den gröngula fågeln. Har även kallats för vedknarr, grönspik, grönspett och grön hackspett.

Under 1800-talet och fram till 1950-talets början var gröngölingen den vanligaste hackspetten i södra Sverige. Idag är gröngölingen passerad med god marginal av större hackspetten som den vanligaste arten, något som troligen inträffade under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

Under den kalla årstiden strövar gröngölingen omkring, men gör inga längre färder, utan stannar oftast inom ett och samma område. Under sensommaren och förhösten verkar det som om strövtågen blir lite längre. De flesta som varit på besök i landsbygden i Syd- och Mellansverige har säkert hört gröngölingens skallande kly´h, kly´h, kly´h.. Lätet ansåga förr av allmogen bebåda regn.

Parningstiden infaller i april och maj. Liksom andra hackspettar trummar gröngölingen, men han är ganska måttlig i detta avseende. Boet hackas ut i en grov stam på ett lövträd, och inte ens det hårdaste trädslag tycks hindra honom. När han hackar ut ett bo i en ek ser han gärna till att han efter halva vägen möter kärnvedsröta, och många gånger har han övergivit påbörjat arbete där stammen befunnits alltigenom frisk. Han är märkligt kräsen och noga med boet. Många gånger överger han, till synes utan begriplig orsak, ett med stor möda färdigmejslat hål för att börja på nytt i ett annat träd. Han tycks sällan använda samma bo mer än ett år i sträck till stor glädje för andra hålbyggare såsom starar, göktytor, nötväckor med flera. Boet ligger i regel rätt högt på mellan 3 till 6 meter upp ovan mark. Bohålets djup varierar från 20 cm till 60 cm. Någon gång kan det gå ner till ett djup på 1 meter. De 6 - 8 äggen är glänsande vita och läggs direkt på spånorna i boets botten. Båda könen hjälps åt att ruva och efter 16 till 18 dygn kläcks äggen.

Ungarna matas av båda föräldrarna och de blir kvar i boet till de blir fygfärdiga. Då de lämnar boet klättrar de genast upp i lövverket för att dölja sig. Familjen håller ihop under den närmaste tiden därefter och skingrasnär ungarna genomgått sin första ruggning och fått de vuxnas färger i fjäderdräkten. Detta brukar inträffa under slutet av augusti och början av september.

Det samlade beståndet av gröngölingar beräknas för närvarande uppgå till 10.000 - 18.000 par vilket är minskning med 35–55% de senaste 30 åren. Gröngölingen är en utpräglad dagfågel. Natten tillbringar han i ihåliga träd eller gamla bohål.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck