Gulsparv  Emberiza citrinella

Latinskt namn:
Emberiza citrinella - vilket betyder, citrongul sparv.

Typiska kännetecken:
16,5 cm. En relativt långstjärtad fältsparv. En gammal individ har brunstreckat gult huvud och bröst. På våren kan hanen vara kraftigt gul på huvudet med inslag av mörka streck. Honan har däremot alltid mer diskreta färger och mer streckad. En ungfågel liknar honan, men kan under sitt första levnadsår, på hösten, nästan helt sakna gult i dräkten.

Förväxlingsrisk:
Ortolansparv: Ortolansparven är brunrosa med grågrönt huvud och bröst och endast gul på strupen. Känns igen på sin vita ögonring.

Finnes:
I buskmarker, beteshagar och skogsbryn samt på hyggen över hela landet med tyngdpunkt över de södra och mellersta delarna.

Äter:
Frön och i viss mån även knoppar. Under sommaren äter den också insekter, mask och andra smådjur.

Läte:
Gulsparvens sång är mycket karakterisisk (den räknar till sju), men den varierar mellan individerna. Har även ett tunt, vibrerande läte.

Häckar:
I snåriga och täta skogs- eller buskområden. Boskålen består av gräs, rottrådar, mossa, hår och fjädrar och placeras väl dolt på marken bland ris eller i skyddande vegetation, ibland även lågt i en tät buske. Honan ruvar ensam äggen, medan båda parter hjälper till med att mata ungarna. 

Gulsparven hade i slutet av 1800-talet en utbredning som kan jämföras med den nuvarande, men mycket har förändrats under de senaste drygt 100 åren. Fram till 1950-talet var beståndets storlek och stort sett oförändrat, men strax därefter inleddes en kraftig nedgång. På 1960-talet minskade arten kraftigt i södra och mellersta delarna av landet som en följd av de kemiska bekämpningsmedlen som då användes. I vissa områden i södra Sverige försvann upp till 95% av beståndet, medan det i norra Sverige endast kunde skönjas en marginell minskning. 1966, då bekämpningsmedlet metylkvicksilver förbjöds inom jordbruket, återhämtade sig Gulsparven snabbt och idag beräknas beståndet till 750.000 - 1.750.000 par.

De flesta nordliga populationerna flyttar nästan regelbundet till södra Sverige, Danmark och Finland under vintern, medan bestånden i de mellersta och södra delarna av landet är mer stationära och uppehåller sig oftast i samma område året om.

Trots sin skönhet och sitt beskedliga väsen har Gulsparven blivit föremål för mycket ovilja i många länder. I Skottland säger man att han har fans blod i sina ådror. Han kallas också för djävulens fågel, som varje morgon i maj får tre droppar blod från hin håle. Därför river man ner hans bo så fort tillfälle ges och barnen skriker så snart de får syn på honom. Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att, flyger en Gulsparv över taknocken just då man stiger upp, och innan man fått lägga sängdynan till rätta efter sig, får man gulsot. För att få bot får man äta en stekt Gulsparv eller också koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket att ätas av fåglarna. Trots faran för gulsot har man dock överallt varit rädd om Gulsparven. I trakterna runt Lund ånsågs det lika illa att döda en Gulsparv som att skjuta en stork. Fågeln kom också med ett glatt budskap varje år, ty enligt folktron var han den första fågeln som förkunnade vårens ankomst. I Danmark hette det, att när Gulsparven kom var det tid att så korn.

Gulsparv är landskapsfågel för Närke.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck