Havsörn  Haliaeetus albicilla

Latinskt namn:
Haliaeetus albicilla - vilket betyder "havsörn med vit stjärt".

Typiska kännetecken:
69 – 92 cm. Vingspann 200 – 245 cm. Den största av Nordeuropas rovfåglar. Har en kilformad stjärt som hos vuxna fåglar är vit. Hos flygande fåglar märks spretiga handpennor samt att vingarnas form ger ett rektangulärt intryck. Yngre havsörnar har ljusare fjädrar i armhålorna.

Förväxlingsrisk:
Kungsörn: Rundad stjärt. Vuxen fågel har gulbrun hjässa och nacke.

Finnes:
Häckar sällsynt längs med Östersjöns kuster, Norrlands inland och de vid de större sjöarna i södra Sverige.

Äter:
Fisk, sjöfågel och kadaver.

Läte:
En serie hackande skrik "kyick, kyick, kyick...." påminnande om spillkråkan på våren.

Häckar:
Boet byggs oftast uppe i en trädkrona, vanligen en fura. Sällsynt kan den också bygga på en klippskreva. 

Havsörnparet brukar hålla sig med två eller tre reden och i något av dessa sker häckningen år efter år, så länge makarna är i livet. Genom årliga tillbyggnader kan gamla bon nå imponerande dimensioner på två meters diameter i bredd. Grova eller smalare grenar utgör huvuddelen av byggnadsmaterialet, men även tång, mossa och grästorv ingår. Boet ses över redan på eftervintern. Äggen är oftast två, smutsvita och någon gång försedda med några ljusbruna fläckar. Sällsynt kan även fyra ägg förekomma. De läggs i mars – maj och honan ruvar i 45 dagar och lär emellanåt avlösas av hannen. Ungarna stannar i boet i ca. elva veckor.

Namnet havsörn användes första gången 1595 men är säkert ännu äldre. "Havs-" kommer av artens levnadsmiljö. "Örn" kommer troligen från samindoeuropeiska och är ett av mycket få fågelnamn från denna tiden. Namnets ursprungliga betydelse skulle kunna vara fågeln framför alla andra. Arten har även kallats för fiskörn och svartbrun örn.

Havsörnen förr i tiden troddes så specialiserad på havsfågeljakt att han bar simhud på ena foten och gripklo på den andra för att simmande kunna jaga sitt rov. Han ansågs vara en väldig jägare. Olaus Magnus berättar att jägare, som ville tjäna pengar bekvämt, klättrade upp i havsörnens bo och täppte till ändtarmen på ungarna. När föräldrarna inte fann spillning under boet blev de oroliga för att ungarna fick för lite föda och släpade dit väldiga mängder mat. Den listige jägaren klättrade upp och tog av rovet för att sedan sälja på marknaden. Ett par havsörnsbon kunde göra den fattige skärgårdsbon till en välbärgad man försäkrades det.

Vetenskaplig nytta trodde man sig kunna ha av havsörnen i början av 1800-talet då något ljushuvud föreslog att man skulle tämja örnar att flyga upp med "Aerostatiska instrument", dvs. liknande våra dagars väderballonger.

I mitten på förra århundradet var havsörnen en inte helt ovanlig fågel i Sverige. Den häckade med flera par i Mälaren och vissa andra större sjöar och var allmän på västkusten. Men under det senaste århundradet har avtagit snabbt i antal och vid en sammanställning under mitten 1900-talet fann man att det bara häckade ett femtiotal i hela landet. Sedan dess har miljögifterna minskat och stora åtgärder har sats in för att rädda den från att dö ut från Sverige. Projektet har varit lyckat och nu finns det upp till 1000 häckande par.

Med en vingbredd på upp mot två och en halv meter är havsörnen den största av våra rovfåglar. Flygbilden är karaktäristisk. De rektangulära vingarna har spretande handpennor, och den korta trekantiga stjärten är obetydligt längre än det tungt byggda huvud- och halspartiet. Havsörnar kretsar på raka vingar. Honan är större än hannen och kan väga upp till 5 kg. När den ej jagar är havsörnen en trög fågel. Timvis kan den sitta på sin utsiktsplats i en trädkrona, på en klipphäll eller ute på isen.

Havsörnen jagar vida omkring. Mest tar den fisk, men även sjöfågel och deras ungar liksom kadaver ingår i dieten. Under senaste åren har man även märkt att den börjat jaga skarvar som föda.

De gamla örnarna stannar året om i sina hemtrakter. Dock kan svåra isvintrar tvinga dem att uppsöka isfria jaktmarker. Ungfåglar kan ge sig iväg ut på långväga upptäcksfärder men någon flyttning är det knappast tal om. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck