Hökuggla  Surnia ulula

Hökuggla © Steve Dahlfors

Latinskt namn:
Surnia ulula - vilket betyde helt enkelt bara "uggla".

Typiska kännetecken:
35 - 43 cm. Medelstor uggla med lång stjärt och trubbiga spetsiga vingar vilket gör att den liknar mer en hök än övriga ugglor. Ovansidan brungrå med vita fläckar och undersidan vit med mörka tvärgående strimmor. Sitter gärna i grantoppar eller längst upp på en torraka.

Finnes:
I Norrlands barrskogar. Gärna i närheten av myrar, ängar eller hyggen. Visar sig längre söderut under höst och vinter (strykfågel)

Äter:
Sorkar, lämlar och fåglar. Ibland så pass stora fåglar som ripor.

Läte:
Består av en 8 - 9 sekunder lång, snabb ramsa av upprepat "po-po-po-po-po-po" som kan höras en kilometer bort.

Häckar:
Bo i trädhål eller äldre risbon. Liksom de flesta i sitt släkte börjar hökugglan häcka tidigt om våren. Till boplats väljer hon helst ett ihåligt träd ett spillkråkebo eller en holk. Honan ruvar ensam de mellan tre till tio äggen. Hanen jagar och håller effektiv vakt. Sedan ungarna fått sin delvis vackert gråverksgrå fjäderdräkt, beger de sig ut ur boet och tar sig upp i träden i omgivningen. Kommer man på dem, sitter de orörliga och smala som tända ljus. Familjen håller ihop länge och ännu långt fram på sensommaren hörs de unga ugglorna tigga mat.

Namnet användes första gången 1824, medan den tidigare kring 1807 kallades arten för sparfhök-uggla. "Hök-" därför att arten genom den långa stjärten , det tvärbandade bröstet och genom att i större utsträckning än andra ugglor jaga i dagsljus påminner om en hök. Namnet är troligen inspirerat av ett äldre latinskt namn Strix nisoria som betyder hökliknande.

Med tanke på hökugglans iögonfallande utseende och vanor är historiska uppgifter om artens tidigare utbredning påfallande fåtalig. I en del fall kan man anta att bristerna av rapporteringen kan bero på att människorna i det inre av Norrland var så förtrogen med arten de av det skälet inte rapporterade den.

Huvuddelen av landets hökugglor häckar i Norrlands skogsland, där de flesta häckningarna sker i tät barr- eller blandskog i omedelbar anslutning till lämpliga jaktmarkeri form av öppna myrar, mossar eller kalhyggen. Antalet häckande par i landet varierar stort beroende på gnagartillgången. Man uppskattar antalet till mellan 2.000 – 6.000 par.

Erik Rosenberg berättar om sitt första möte med hökugglan:
- Det var en typisk försommarnatt i det lappländska skogslandet. Här och där reste sig jättestora torrfuror över den gröna skogen. Överst i toppen på en sådan upptäcktes på långt håll en mörk klump. Det var ingen tvekan om saken, det var en hökuggla! Glada i hågen skyndade vi dit, snart började hon skrika och omedelbart därpå maken också. Så upptäckte vi boet, och så – ja, så lärde vi på några ögonblick "känna" hökugglan alltför intimt! Vi hade glömt bort att hökugglan är Sveriges argaste fågel, som man måste vara mycket försiktig med vid boet. Innan vi visste ordet av, fick vår tätman en rak höger av ugglehanen, som gjorde honom rätt så groggy och som kvarlämnade två blödande hack en tum under vänstra ögat.

Hökugglan är beroende på gnagartillgång och är dels stannfågel och dels kringstrykande. Vissa höstar och vintrar efter ett gott gnagarår kan arten sprida sig i stort antal söderut och når även Sydsverige samt ibland även Danmark och norra Tyskland.

Hökuggla är landskapsfågel för Jämtland.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck