Järnsparv  Prunella modularis

Latinskt namn:
Prunella modularis - betyder ungefär, "melodisk brunett".

Typiska kännetecken:
14 cm. Grått huvud och grå undersida. Tydligt streckade sidor samt tunn näbb.

Förväxlingsrisk:
Gråsparv: Gråsparven är ofta rundare till formen, har tjockare näbb och ljusare enfärgat grå undersida. Det är främst gråsparvhonan som kan påminna om en järnsparv.

Finnes:
Häckar allmänt till tämligen allmänt i hela landet. Tillhör vår mest spridda fågelart.

Äter:
Insekter men ibland även bär.

Läte:
Sången relativt anspråkslös och påminner om gärdsmygens. Vanligaste lätet ett ljust "siip".

Häckar:
Boet byggs i ett buskage eller snår någon meter över marken. 

Järnsparv är ett gammalt folkligt namn som nämns första gången 1728. Namnet torde syfta dels på artens fjäderdräkt i stålgrått och rostbrunt, dels på dess litenhet. Arten har veterligen inte haft något annat namn.

Järnsparven tillhör våra mest spridda fågelarter och häckar i skärgårdsmiljö likväl som långt upp i fjällbjörkskogen och tillfälligt uppe i fjällens videregion. De enda miljöer där den saknas helt är på kalfjället och i stora öppna våtmarksområden. Sedan 1920-talet har järnsparven successivt spridit sig över landet. Senare under 1960-talet skedde den stora expansionen. Anledningen tros vara skogsbruket då man började med stora kalhyggen som man sedan planterade unggranar på. Den ökade arealen av ung granskog gynnade järnsparven och arten ökade kraftigt. De senaste 30 åren har dock arten minskat i Sverige med 50-90% men beståndet betraktas ändå som livskraftigt.

Även om järnsparven hör till våra minst iögonfallande fågelarter är den ändå ganska lätt att känna igen. Med en något vågad systematisering kan man säga att främre delen av fågeln ser ut som en sångare, bland annat på grund av den spetsiga näbben, under det att bakre delen av fågeln påminner om en gråsparv.

Järnsparven är en doldis och håller helst till i småbruten blandskog, gärna med tillgång till unggranar. I vårt land är järnsparven till övervägande delen en flyttfågel. Endast i södra delen av landet stannar en del exemplar över vintern. De flyttande järnsparvarna återkommer i mars och april. Som häckningslokal väljer den tämligen snåriga skogspartier. Den tycks ha en viss förkärlek för granbuskage. I fjällen, där det inte finns tillgång till gransnår, slår den sig ned i annan buskartad vegetation.

Järnsparven håller till inne i relativt tät vegetation och därför svår att se. Under häckningstiden sätter sig emellertid hannen ofta i en trädtopp, gärna en gran, varifrån han låter höra sin kvittrande sång. Ibland kan man se hur vingarna reses över ryggen och långsamt rörs upp och ner. Hanen har vidare ett egenartat beteende i parningssammanhang, varvid han upprepade gånger pickar på honans kloak. Genom pickningen utlöses en reflex hos honan, som stöter ut sperma från en eventuell rival. På så sätt försöker hannen säkerställa att endast han är fader till kullen.

Boet byggs någon meter över marken av honan ensam. Det konstrueras utvändigt av kvistar och invändigt av mossa, lavar och hår eller ull. De i regel fem till sex äggen läggs i södra Sverige i april eller maj, i nordligaste delarna av landet först i juni. I södra Sverige lägger järnsparven oftast två kullar. Den första kullen går ofta förlorad. De tydligt färgade äggen är ett lätt byte för andra djur i den fortfarande sparsamma växtligheten i april. I norra blott en kull. Äggen är vackert blå, undantagsvis med fina brunaktiga fläckar. Ruvningen sköts av honan och varar i medeltal tolv dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna. Maten levereras till ungarna både i näbben och i krävan. Ungarna stannar i boet omkring tolv dagar.

Järnsparvens föda är av synnerligen omväxlande slag. Under sommaren är det till övervägande delen insekter, larver, puppor och spindlar. Emellertid är järnsparven även fröätare. Detta framgår bland annat av att den har en kräva, som tjänar ändamålet att mjuka upp frön och annan vegetabilisk kost.

I september till oktober flyttar majoriteten av järnsparvarna ur landet åt sydväst för att tillbringa vintern i västra och sydvästra Europa. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck