Knölsvan  Cygnus olor

Latinskt namn:
Cygnus olor - vilket betyder, svan, svan.

Typiska kännetecken:
140-160cm. Vingspann på 200-240cm. Mycket stor fågel. Dräkten är vit med lång hals och litet huvud. Näbben är orangeröd med en framträdande svart knöl i pannan vid näbbroten. Honans knöl mindre än hanens. Ungfåglarna gråbruna första året. Kan uppträda aggressivt.

Förväxlingsrisk: 
Sångsvan: Sångsvanen har mer kilformad, gul näbb med svart spets.

Finnes:
Häckar allmänt i näringsrika sjöar och dammar i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna , Hälsingland, samt längs med våra kuster upp till norra Ångermanland.

Äter:
Främst vattenväxter såsom nate och alger. Går även upp på strandängar ibland och betar gräs.

Läte:
Oftast ganska tystlåten men har ett vibrerande trumpetläte, och kan väsa eller fnysa när den blir störd. I flykten hörs ett kraftigt brusande läte från vingarna.

Häckar:
I regel är boet byggt i tät vass och är då halvt eller helt flytande. I skärgården häckar den ofta på låga gräsbevuxna småholmar. De 5 till 9 stora grågröna äggen ruvas i 34 till 38 dagar.

De första uppgifterna om vildlevande bestånd av knölsvan i Skåne härstammar från 1700-talet. Arten var genom sin storlek och oförmåga av att flyga under ruggningen länge ett viktigt jaktbyte. Under början av 1800-talet fångades stora mängder av knölsvan, vid något tillfälle mer än 600 stycken. En del av dessa infångade fåglar spreds därefter ofta som tamfåglar till godsen runt om i södra och mellersta Sverige.

Under 1980- och 1990-talet har man märkt en viss tillbaka gång av knölsvanen i Götaland och Svealands inland, till stor del beroende på att sångsvanen har ökat. Däremot verkar knölsvanen öka längs med Norrlandskusten. Det häckande beståndet beräknades 2018 till drygt 7000 par.

Namnet "knölsvan" användes första gången av Smitt (1844) och är sannolikt översättningslån från tyska "Höckerschwan". "Knöl" syftar på artens typiska näbbknöl. Arten har även kallats tamsvan och hemtamd svan.

När ungarna är små och har svårt att komma åt maten från sjöbottnen, kan föräldrarna plocka upp sjögräs som de sedan lägger på sin rygg åt de bakom simmande ungarna. Annars är det väldigt ovanligt att andfåglar matar sina ungar.

När hösten kommer och isen börjar lägga sig på sjöarna flyttar de söderut mot Danmark eller vid kusterna i södra Sverige. Hittar de ofrusna vikar eller andra ställen med öppet vatten försöker de att övervintra där.

Knölsvan är landskapsdjur och landskapsfågel för Östertgötland.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck