Mindre strandpipare  Charadrius dubius

Latinskt namn:
Charadrius dubius - vilket betyder ungefär, osäker fågel som lever i floddalar.

Typiska kännetecken:
16 - 18 cm. Ljus brungrå ovansida och vit undersida. Svart band runt halsen samt svart mask. Tydligt orange ögonring, helsvart näbb och ljusbruna eller skära ben.

Förväxlingsrisk:
Större strandpipare: Har en orange näbb med en svart spets. Saknar ögonring. Benen oranga.

Finnes:
Jämt spridd i inlandet fråm Skåne upp till Dalarna samt i ett brett stråk upp längs med hela Norrlandskusten.

Äter:
Smådjur, marina maskar samt insekter.

Läte:
Vanligaste lätet ett kort visslande "piu".

Häckar:
Lägger sina ägg i en fördjupning i gruset eller bland småstenarna vid stranden. 

Namnet strandpipare nämns första gången under slutet av 1600 - talet. Linné lyckades därefter blanda bort korten och betraktade större och mindre strandpiparen som samma art. Benämningen "mindre" används för denna art eftersom den är mindre än den andra arten hiaticula (större strandpipare). "Strandpipare" syftar på att strandpiparna ofta uppehåller sig på stränder och på deras högljudda läten. Har även kallats sandrulling eller strandvela.

Sedan 1920 har antalet mindre strandpipare sakta stadigt ökat i antal i Sverige, men har för den delen inte blivit särskilt vanlig. Det samlade beståndet har beräknats till högst 1.500 par.

Att känna igen en stranpipare är enkelt: det är en liten grå och framtill rosig fågel, rund och knubbig, som springer eller snarare "rullar" fram på stranden i kortare eller längre löpor för att dessemellan stå absolut orörlig som en staty. Däremot att skilja den mindre strandpiparen från den större kan vara svårare. Lättast är det att skilja dem åt på lätet. Mindra strandpiparen har en gäll, litet vemodig vissling piuv medan den större har ett tydligt tvåtonigt läte, tu-ip. I samma grad som den större strandpiparen hör havet till, är mindre strandpiparen de söta vattnens fågel. I båda fallen har regeln sina undantag.

Någon dag i slutet av april infinner sig den mindre strandpiparen på boplatserna i Mellansverige. Alla strandpiparna verkar komma på en gång och parbildningen tycks vara avklarad.

Det är komiskt att se dessa små strandfåglar i storm, det kan vara hur hårt väder som helst med dånande bränningar, rykande grus och flygande vassrör - de små fjäderbollarna står ändå som fastspikade i marken.

Sin föda söker de bland strandgruset och ofta lyssnande till sig födan.

I en bale på den grusiga stranden värper honan sina fyra grågula, finprickiga ägg. Båda makarna ruvar och äggen kläcks efter 25 dygn. Föräldrarna följer sedan ungarna i tre veckor eller något mer. De vakar ängsligt och omsorgsfullt över sina telningar. Går man på stranden och kommer för nära ungarna försöker de vuxna locka bort en genom att spela skadad. Ofta kommer då en av föräldrarna krypande efter marken med släpande stjärt och flaxande vingslag och ibland lägger hon sig på sidan med ena vingen uppsträckt i luften, allt medan ungarna trycker i gruset praktiskt taget osynliga.

I slutet av juli börjar mindre strandpiparen sitt höststräck ner mot Medelhavsländerna och Afrika. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck