Nötkråka  Nucifraga caryocatactes

Latinskt namn:
Nucifraga caryocatactes - vilket betyder, nötknäckare.

Typiska kännetecken:
34 cm. Chokladbrun med vita droppfläckar. Ser på avstånd grå ut med svarta vingar och mörkbrun hjässa. Vit på både undergump och övergump. Sitter gärna i en grantopp.

Finnes:
I granskogar med närhet till hasselbestånd.

Äter:
Granfrön, hasselnötter, fågelägg och fågelungar, samt insekter. Ibland under vintern även näbbmöss.

Läte:
Ett upprepat kraxande.

Häckar:
Bygger ett väl isolerat bo intill stammen av en gran. 

I Sverige förekommer två arter av nötkråkor. Dels den tjocknäbbade som heter Nucifraga caryocatactes samt den smalnäbbade nötkråkan vars latinnamn är Nucifraga caryocatactes macrorhynchos och som har sitt ursprung i Sibirien. Här presenterar vi den sydvenska arten caryocatactes.

Namnet nämns första gången 1746, men är troligen äldre. I formen Nötkraka nämns det redan 1728. Namnets "nöt-" kommer av artens matvanor, och "–kråka" på grund av artens likhet med en kråka. Har även kallats nötväcka, nötknäcka och nötskrika.

Av äldre litteratur har nötkråkans sydsvenska utbredning inte förändrats speciellt mycket sedan 1800-talets mitt, även om man i flera avseenden vid denna tid var osäker på artens häckningsbiologi.

Den svenska nötkråkan är helt knuten till förekomsten av hassel. Nordgränsen för utbredningen följer så gott som exakt gränsen för hasselns förekomst. Nötkråkan häckar sparsamt till sällsynt, lokalt dock tämligen allmänt upp till Dalsland och norra Uppland. Den svenska populationen av den tjocknäbbade nötkråkan beräknas uppgå till mellan 5.000 – 15.000 par.

När nötkråkan etablerar sig i ett revir blir de kvar där så länge de lever. Ungarna sprider sig när de blir självständiga, normalt endast några tiotal kilometer. Reviret förläggs till tät, mossrik och gärna flerskiktad granskog med inslag av fuktiga partier. Det är mycket viktigt att det inom kort avstånd från reviret finns områden med god förekoms av hassel.

Tidigare trodde man att nötkråkan flyttade under vintern. Detta eftersom de då lever ett mycket tyst och undangömt liv och sällan sågs.

Redan i mars månad börjar paret att bygga på sitt bo. Det placeras vid sydsidan av stammen av en gran ganska högt, mellan 4 och tolv meter upp. Stommen av boet är en riskorg som sedan isoleras med skägglav, murket trä, jord, enbark och grässtrån. Den imponerande temperaturisoleringen behövs för äggen ruvas ofta i sträng kyla. Så snart det första ägget är lagt, börjar fåglarna sitta över dem för att skydda dem med mer eller mindre värme. Men den egentliga ruvningen med så hög värme att utvecklingsprocessen i ägget startas börjar först när hela kullen är lagd. Hane och hona turas om med ruvningen. Antalet ägg varierar beroende på hur hasselnötstillgången varit tidigare under hösten. Dålig höst ger tre ägg medan en bättre nötskörd kan ge upp till fem ägg. Maten till ungarna som till 50% består av nötter, transporteras i tämligen finfördelat skick i strupsäcken. Sedan ungarna lämnat boet stannar de i reviret under ytterligare två till tre veckor. Ungarna är beroende av färäldrarna länge och man kan se dem tigga och motta mat ännu i augusti. När hasselnötterna mognar upplöses familjen och ungarna vandrar ut.

Från slutet av augusti till in i oktober visar sig nötkråkorna mest. Då samlar de nötter för vinterns behov. Bakom tungan har nötkråkan en påsformad utvidgning. Här kan upp till 20 nötter pressas ner som den sedan flyger iväg med bort till sitt revir. Nötterna göms sedan på marken under mossan. Det är med ofattbar precision som nötkråkan sedan återfinner sina nötter, även om marken är täckt av ett tjockt snötäcke. Outnyttjade förråd kan hon återfinna ännu efter 16 till 17 månader. Ett annat omtyckt födoämne är granfrön, som dock ej insamlas utan plockas för stundens behov. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck