Nötskrika  Garrulus glandarius

Latinskt namn:
Garrulus glandarius - vilket betyder, sladdrande, ätandes ollon.

Typiska kännetecken:
35 cm. Livligt färgad kråkfågel med en så karakteristisk fjäderdräkt att den knappast kan förväxlas med någon annan art. Grundfärgen är beigebrun med rödaktig anstrykning. Dräkten har flera typiska detaljer, bl.a. har hjässfjädrarna mörka strimmor. Från näbben utgår ett brett svart mustaschstreck. Några av vingtäckarna är lysande blå med fina svarta tvärstrimmor. Övergumpen är vit och stjärten svart. Könen är lika.

Finnes:
I alla typer av skog, men trivs bäst i äldre blandskog, framför allt med inslag av ek, eftersom ekollon är en viktig vinterföda. Nötskrikan förekommer allmänt till tämligen allmänt från Skåne till södra Lappland och södra Norrbotten. I de inre delarna av norra Norrland är dock arten ovanlig.

Äter:
Ekollon, bär, insekter, smågnagare, fågelägg och daggmaskar.

Läte:
Ett högljutt skränande. Sången är melodisk med drillar och ofta härmar den andra fåglars läten, t.ex. ormvråk, duvhök, domherre, sädgås och tofsvipa.

Häckar:
Boet är vanligen beläget på några meters höjd intill stammen i en gran. Båda könen bygger boet av tunna kvistar, invändigt fodrat med rottrådar.

Kring sekelskiftet förekom Nötskrikan upp till mellersta Värmland, centrala Dalarna och längs Norrlandskusten upp till södra Norrbotten. På 1900-talet har arten därefter gradvis expanderat norr- och västerut in i skogslandskapet och numera uppskattas den svenska populationen till 200.000 - 400.000 par. De flesta individer är stannfåglar, men ungefär vart femte år brukar Nötskrikan lämna landet i stora mängder med destination Danmark. Dessa masssutvandringar sammanfaller enligt studier med dåliga ek- och bokollonår.

Nötskrikan har i gamla tider ansetts både som en oturs- och lyckofågel. I Ljusdal kallar man fågeln för potatisskrika. Då man ser den, är man övertygad om att man ska få tur. Å andra sidan trodde man i 1700-talets Småland att om Nötskrikan under vintern kom fram till husen, blev det blidväder. Därför kallades den i Växjötraken också för blidkråka 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck