Skedand  Anas clypeata

Skedand, hanne © Steve Dahlfors Skedand, hona © Steve Dahlfors

Latinskt namn:
Anas clypeata. Ibland Spatula clypeata - vilket betyder, "vävsked" syftande till näbben och sköldbärande, möjligen syftande på hanens vita krävtrakt.

Typiska kännetecken:
51 cm. Stor och framtill väldigt bred näbb. Hannen har vitt bröst med rödbruna sidor och ljusblå framkant på vingarna. Honan brunspräclkig.

Finnes:
Häckar sällsynt till sparsamt i södra delarna av Sverige med en viss koncentration till de östra delarna. I Norrland förekommer den mycket sällsynt.

Äter:
Vatteninsekter, små kräftdjur och snäckor samt även alger och vattenväxter.

Läte:
Hannen om våren låter höra ett dovt nasalt läte som kan återges med "hnock, hnockock, hnock". Honans läte låter mer som en gräsand.

Häckar:
Vid grunda näringsrika sjöar eller vikar. Gärna översvämmade strandängar. Boet placeras vanligen i en tuva på en fuktig strandäng eller i vassen. Äggen, som är 6-11 i antalet, är blekt gula med blankt skal. Ruvningstiden är 23-25 dagar. Efter ca. 2 månader är ungarna flygfärdiga.

Skedanden trivs bäst i näringsrika och mycket grunda träsksjöar, omgivna av sanka ängsmarker, eller grunda vikar vid skärgården. I många av dessa skärgårdsområden är den så gott som helt bunden till måsfågelkolonierna, där den finner skydd mot kråkor och andra äggrövare. Skedanden uppträder ofta parvis eller familjevis, och de bildar sällan flockar som andra änder.

Ett intressant beteende som kan iakttas hos skedanden är att fåglarna simmar i rad tätt efter varandra, så att varje fågels näbb snattrar i vattenbrynet tätt bakom den närmast framförvarandets stjärt. Genom detta beteende, som observerats redan hos de små ungarna, virvlar skedanden upp små vattenorganismer som de sedan silar i sig.

Namnet skedand nämns kring 1786 men är säkert äldre än så. "Sked-" kommer av den säregna långa och breda näbben. Arten har även kallats slevand, slevtrut och leffeland.

Skedanden har gamla anor i landet och beskrevs för första gången redan i slutet av 1600-talet. Den verkade då vara en sällsynt fågel men under 1930-talet ökade antalet observationer och arten etablerade sig då från södra Sverige upp till Dalarna och Norrland. Men eftersom skedanden med förkärlek häckar i öppna, översvämmade sankängar, är det knappast förvånande att arten minskat den senaste tiden efter att allt fler utdikningar gjorts. Särskilt under 1960-talet och 1970-talet blev minskningen allt tydligare. Beståndet uppgår i dag till högst 1.000-1.500 par.

Under augusti och september börjar flyttningen söderut ner mot södra Europa och ända ner till Kenya i Afrika. Sålunda är skedanden en av de änder som flyttar längs söderut av våra änder. Övervintrande skedänder är därför mycket ovanligt. Återkomsten sker i april. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck