Steglits  Carduelis carduelis

Latinskt namn:
Carduelis carduelis - vilket betyder tistelätaren.

Typiska kännetecken:
14 cm. Lätt att känna igen. Rött närmast näbben, gula vingband och vit vid stjärtroten.

Finnes:
Häckar i de södra delarna av landet samt norrut längs med kusten.

Äter:
Insekter bl.a. bladlöss som ungarna matas med och frön, gärna från tistlar och andra högväxande örter.

Läte:
Sången består av olika variationer av det mjuka flyktlätet "tickelitt". Locklätet ett strävt "giiz".

Häckar:
Väljer sin boplats i parker, lundar och trädgårdar eller andra liknande öppna platser.

Namnet nämns första gången 1520, och är säkert inlånat från tyskan under medeltiden. Det tyska namnet är ljudhärmande. Steglitsen har alltid varit mycket uppskattad som burfågel, varför namnet kunnat "vandra" tillsammans med kringvandrande fågelfängare.

Mycket lite är känt om steglitsens historia, men på 1890 talet nämns den som en vanlig fågel och att den häckade överallt i södra och mellersta Sverige. Fram till 1990-talet minskade fågeln kraftigt i antal men har under de senaste åren åter hämtat sig. Numer ligger antalet häckande par på gissningsvis 15.000 par.

Hannen och honan av steglitsen påminner mycket om varandra, både vad det gäller utseendet och beteendet. Exempelvis så brukar även honan sjunga, även om hennes sång kanske inte är lika kraftfull.

Boet som mest byggs av honan uppe i ett träd, är ett litet konstverk av grässtrån, rötter och rikligt med mjuk växtull. Byggnadsmaterialet vävs samman med hjälp av spindelnät. Steglitsen är en sällskaplig fågel som gärna häckar tillsamman med några andra par i närheten. Äggen läggs i maj och ruvas i 13 till 14 dagar. Efter ytterligare bara ett par veckor lämnar ungarna boet, så föräldrarna brukar hinna med ytterligare en kull.

Fram mot hösten samlar sig steglitsen i små flockar. En del flyttar kortare sträckor under oktober till november, medan andra för en kringflackande tillvaro under vintern. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck