Svarthätta  Sylvia atricapilla

Latinskt namn:
Sylvia atricapilla - Vilket betyder, svarthårig sångare.

Typiska kännetecken:
14 cm. Lätt att skilja från övriga sångare på sin svarta hjässa. Honan och ungfåglar har brun hjässa.

Förväxlingsrisk:
Entita: Entitan har mer kompakt kroppsbyggnad samt ljusare undersida och en svart liten haklapp.
Talltita: Mycket svårt att på utseendet skilja talltitan från entitan. Talltitan har ofta en större svart haklapp och har ett lite otydlig ljust band längs med vingfjädrarna. De ljusa kinderna är mer vita än hos entitan.

Finnes:
Vanligast är den i södra landet upp till Värmland-Dalarna och längs Norrlandskusten.

Äter:
Insekter, blötdjur och maskar.

Läte:
Sången påminner om trädgårdsångaren men är ofta kortare. Lock- och varningsläte ett hårt "teck".

Häckar:
Boet byggs i en risig buske på en halv till en meter över marken. 

Namnet nämns först kring år 1800 och är möjligen från början ett skånskt dialektnamn. Det syftar givetvis på hannens svarta hjässa. Arten har även kallats svarthuvad sångare.

Svarthättan var en sällsynthet i Uppland under 1700-talet och tycks inte börjat sprida sig norrut förrän mot slutet av seklet. Från 1900-talet ökade arten kraftigt i antal samtidigt som den började sprida sig uppåt i landet. I Västerbotten etablerade sig svarthättan som en regelbunden men sällsynt häckfågel på 1930-talet. Senare under 1970-talet fick arten ytterligare en kraftig uppgång som sedan stabiliserade under 1990. Den svenska beståndet av svarthättor är nu beräknat till mellan 400.000 till 1.000.000 par.

Svarthättan föredrar gles, högvuxen löv- och blandskog som växer på fuktig mark med rik undervegetation. Jämfört med trädgårdsångaren verkar svarthättan föredra mörkare och mer skuggrika skogsmiljöer.

I slutet av april eller i början av maj, något tidigare än flertalet andra sångare, återkommer svarthättan till Sverige. Hannen som ofta anländer före honan, etablerar ofta sitt revir först efter häftiga strider med andra hannar. Han demonstrerar härvid sin upphetsning genom att resa hjässans svarta fjädrar. Aggressiviteten riktar sig inte enbart mot andra svarthättehannar utan även mot hannar av trädgårdssångaren. Även törnsångare och gransångare kan bli attackerade.

Svarthättan hör till de ihärdigaste sångarna. Sången varierar i kvalité från individ till individ, men en fulltonig svarthättesång är något sällsynt vackert. Sången inleds med ett kvittrande som övergår i en följd rena och klara toner med ett djup och en klangfärg som påminner om koltrastens sång.

Boet placeras vanligen i ett buskage, i en unggran eller i högre örtvegetation. I regel placeras det nära marken. Det byggs av gräs, rottrådar och liknade samt kläds invändigt med finare material, ofta hästhår. Hannen påbörjar ofta byggandet av flera, så kallade "lekbon", som är löst och slarvigt hopfogade. Honan väljer sedan ut ett av bona och honan själv färdigställer det. Äggen läggs i slutet av maj eller början av juni. De är fyra till sex och av skiftande färg. I regel är de grön- eller brunaktig grundfärg med grå eller brunröda fläckar av mycket varierande utseende. Det förekommer även enfärgade ägg från vita till köttröda. Ruvningen varar i tretton till fjorton dagar och utförs av både hannen och honan. Ungarna stannar i boet i normalt tio till tretton dagar. Båda föräldrarna hjälps åt med matningen. Svarthättans föda utgörs såväl av insekter som av bär och frukt. Vegetabilisk föda ingår i dieten särskilt när tillgången på insekter tryter.

Höstflyttningen sker huvudsakligen i september, men i motsats till andra sångare ser man den ofta ännu i oktober. Flyttar mot de östra medelhavsländerna och östra Afrika. Enstaka fåglar kan stanna i södra Sverige under milda vintrar.

Svarthättan kan bli upp till 10 år 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck