Trädkrypare  Certhia familiaris

Latinskt namn:
Certhia familiaris - Certhia var Aristoteles namn på en fågel och "familiaris" betyder vanlig eller välbekant så betydelsen blir – Den välbekante Certhia.

Typiska kännetecken:
12,5 cm. Den enda av våra småfåglar som är brun med böjd näbb och som klättrar omkring på trädstammar likt en liten mus. Ses nästan aldrig på andra ställen än på trädstammar.

Finnes:
Tämligen allmän i södra delarna av landet och längs Norrlandskusten. Mer sparsamt i Norrland.

Äter:
Lever i huvudsak av spindlar, insekter, larver och puppor.

Läte:
Locklätet ett fint utdraget "srii" samt ett finare "sit".

Häckar:
Väljer ofta ett litet utrymme mellan stammen och lossnande barkstycken på gamla träd. 

Namnet användes 1800 som ett skånskt dialektnamn och har sedan 1817 blivit ett riksnamn för arten i stället för det tidigare krypare. Namnet syftar på artens vana att klättra uppåt en trädstam under födosöket. Arten har även kallats krypare och bomkrypare.

Så vitt man vet så har trädkryparen inte några större förändringar i antal eller utbredning under 1900-talet. Mer tillfälliga svackor har noterats under stränga vintrar. Den svenska populationen beräknas idag till mellan 500.000 och 1.000.000 häckande par.

Trädkryparen finns i både barrskog och lövskog men tycks trivas bäst i äldre granskog och al- och björkskogar. Där lever den främst av spindlar, insekter, larver och puppor som den med sin långa och tunna näbb och plockar fram ur barkspringorna. I mindre utsträckning äter den också frön, som den sväljer hela.

Som boplats väljer trädkryparen helst utrymmet mellan stammen och lossnande barkstycken på gamla träd. Oftast hittar den de lämpligaste boplatserna på gamla stubbar eller på döda granar och tallar. I södra Sverige brukar även gamla ekar ha gott om utrymme av detta slag. I brist på denna typ av boplatser kan trädkryparen också häcka i allehanda skrymslen och trädhhåligheter. Ett viktigt krav på boplatsen tycks vara att tädkryparen inte skall behöva hoppa in med huvudet före såsom i en vanlig fågelholk, utan den vill kunna klättra in i boet.

När trädkryparen bygger sitt bo börjar den med att fylla ut bottnen på håligheten med fina kvistar, ofta torra grankvistar. På denna stomme lägger de sedan själva bobalen av blandat material, oftast enbast, näverflagor och spindelväv, och tillslut fodras balen med fjädrar. Bobygget kan påbörjas redan i slutet av mars, och honan tycks ensam utföra arbetet. Från slutet av april och under hela maj kan man finna fullagda kullar. Som regel består kullen av fem till åtta ägg och dessa är vita med röda prickar. Honan ruvar ensam i ungefär två veckor. Ungarna stannar i boet fjorton till sexton dagar och matas av båda föräldrarna. När ungarna är späda brukar honan värma dem under en stor del av dygnet.

De flesta av våra trädkrypare stannar kvar i Sverige under vintern, och de stryker då omkring i sällskap med mesflockar. En viss flyttning äger dock rum, troligen främst från de nordligare delarna av häckningsområdet. Dessa flyttar då till landets sydligare delar eller flyger över till Danmark 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck