Vaktel  Coturnix coturnix

Latinskt namn:
Coturnix coturnix - Betyder vaktel och namnet är troligen ljudhärmande.

Typiska kännetecken:
18 cm. Vår minsta hönsfågel och den enda som flyttar. Har två tydliga gulbruna strimmor på huvudet. Gulbrunt bröst med strimmiga sidor. Tuppen har en svart haklapp

Finnes:
Sällsynt i större delen av landet där det finns klövervallar eller andra öppna fält med växande gröda.

Äter:
Frön, växtdelar, sniglar samt insekter och deras larver.

Läte:
Det karaktäristiska "vaktelslaget". Kan beskrivas som ett högljutt "bytt-byllytt" med betoning på första och sista stavelserna.

Häckar:
I en uppkrafsad grop på marken.

Vaktelparet håller oftast ihop bara under parningsperioden. När hannen funnit sin hona och utfört sitt spel krafsar honan upp en grop i marken, och där lägger hon senare än någon annan svensk häckfågel sina sex till tolv, ibland ännu flera ägg. De är till färgen gulbruna med svartbruna fläckar på. Full äggkull har påträffats så sent som in i september. Ruvningstiden är normalt 17 dygn, vissa säger 20 till 21 dygn. Hönan ruvar ensam och tar också hand om kycklingarna. Ibland kan dock tuppen hjälpa till men det är mer ovanligt. Det moderna och mekaniserade jordbruket försvårar häckningen, eftersom ruvande honor och ägg ibland krossas av jordbruksmaskiner. Insektsbekämpningen gör det också svårare för fåglarna att finna föda till ungarna. Efter 19 dagar är ungarna helt flygfärdiga. Födan består av frön, växtdelar, sniglar samt insekter och deras larver.

Namnet vaktel användes ca. 1728 men är säkert äldre än så och anses lånat från tyska Wachtel. Wach- har ansetts vara ljudhärmande men liknar ju föga "vaktelslaget" varför en annan teori skulle vara att det skulle höra ihop med verbet "vaka" och syfta på artens nattliga ropande.

Vakteln har funnits i Sverige åtminstone sedan yngre bronsåldern. Under seklens lopp har arten av allt att döma varierat starkt i antal. Under 1700-talet anges den i Uppland tidvis ha varit tämligen allmän. I början av 1900-talet minskade antalet och fram till 1960 förelåg endast enstaka toppår som t.ex. 1921, 1943 och 1947. Fortfarande under 1960-talet betraktades vakteln som en raritet i landet, trots att antalet fynd generellt sett ökade i omfattning. Eftersom vakteln är en doldis som sällan visar sig samt att den är mest aktiv om natten är det en svårinventerad art men antalet uppskattas från 200 till 800 par i Sverige.

Vaktel är den minsta av våra hönsfåglar, knappt stor som en stare. Mycket svår att få syn på, då den dels är liten och ganska oansenlig, dels håller sig dold i växtlighet nära marken och hellre kryper undan än flyger iväg om den blir skrämd. Ofta lägger man bara märke till hannens så kallade vaktelslag, vilket är det samma som dess spelläte. Detta kan höras oftast i skymningen från senare hälften av maj till in i augusti.

Alla markhäckande fåglar är känsliga för torka liksom för köld och regnigt väder under häckningstiden varför torka i södra delarna av landet och kyla och rusk i norr kan verka decimerande på beståndet. Vakteln är vår enda långflyttare bland hönsfåglarna, och den våldsamma jakten som arten varit utsatt för i Medelhavsländerna under sträcktiderna har utan tvivel också bidragit till att vakteln är en så ovanlig fågel.

Vakteln kommer till Sverige i slutet av maj och i juni. I augusti till oktober sker bortflyttningen. Vinterkvarteren är belägna i Afrika, antagligen oftast norr om ekvatorn. Vakteln är en utpräglad nattflyttare. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck