Ängshök  Circus pygargus

Latinskt namn:
Circus pygargus - Släktnamnet "Circus" har av antikens författare använts om flera rovfåglar. Artnamnet "pygargus" kommer av "pyga", bakdel, och syftar på den vita övergumpen.

Typiska kännetecken:
Ca 40-50 cm. Vingspann ca 95-115 cm. Hanen blågrå med svarta handpennor. Armpennornas ovansida har ett längsgående svart band. På undersidan två band. Buken fint streckad i rödbrunt. Honan brun. Flykten påminner om tärnans flykt.

Förväxlingsrisk:
Blå kärrhök

Finnes:
Sällsynt i södra Sverige. De flesta på Öland.

Äter:
Små gnagare, småfåglar och deras ägg. Även groddjur och insekter.

Läte:
Under parningsflykten låter hanen höra ett kajlikt kepp, kepp. Då han kommer med byte har han ett smackande ekorrlikt tjack eller tjack-tjack. Honan tigger med ett spetsigt pii, och alarmlätet vid boet är ett hårt tjeck-eck-eck­eck-eck med hackande rytm.

Häckar:
Föredrar lite torrare marker än t.ex. kärrhökar. Bo av gräs på marken inte sällan i anslutning till odlingsmiljöer. Lägger 4-5 ägg som ruvas av honan i ca en månad. Ungarna flygfärdiga efter ca fem veckor.

Ängshöken är den slankaste av Europas kärrhökar. Den är lång- och spetsvingad och har något falklikt i sin flygbild. Flykten är mycket lätt, nästan som en tärnas.

Ängshöken har sitt starkaste fäste i Sverige på Öland. Av de 59 par som boken ”Fåglarna i Sverige – antal och förekomst” räknade med 2010 fanns 33 par på Öland. De övriga 26 paren var då spridda på Uppland, Närke, Östergötland, Dalsland, Småland, Skåne och Gotland.

I slutet av april eller i maj åter kommer ängshöken till häckplatserna. Hos oss bebor den hedar och sankmarker, gärna kärrängar med videbuskage och vassruggar. Hanen uppför en flyglek högt uppe i luften, en flyglek som påminner om den bruna kärrhökens. Han stiger och faller, och när han skjuter uppåt efter varje störtdykning, låter han höra det kajliknande spellätet. Ibland kretsar också båda makarna över bo­platsen och kan då stiga till betydande höjd. Parningen äger rum på marken.
Boet byggs av honan, men hanen hjälper till att dra hem byggnadsmaterial. Det består av starrgräs och torra vassrör och vippor, på tor­rare mark av ris, ljungkvistar och gräs. De vanligen fyra till fem äggen är blekt blåvita, i undantagsfall med svagare eller tydligare brunaktiga fläckar och streck. De läggs med två till tre dagars mellanrum i maj eller juni. Honan ligger på från första ägget, och ju längre ruvningen framskrider, desto hårdare ruvar hon.
Ruvningstiden är oftast 28-29 dagar. Efter ytterligare 28-35 dygn är ungarna flygga. Undantagsvis har man stött upp hanen från boet, men annars sköter han proviantanskaff­ningen från parningstiden tills ungarna blir så stora, att honan kan hjälpa till att för­sörja dem. Under jakterna stryker han fram lågt över marken, och det är sorkar, möss och fågelungar som jakten mest gäller, men grodor, ödlor, ormar och t. o. m. insekter duger även. Småfåglar som håller till i öp­pen mark ingår likaså i dieten. Ängshökhanen kan bege sig milvitt från boet under sina jaktutflykter. Då han återvänder med byte annonserar han sin ankomst med ett ljudligt smackande läte.

Studier med hjälp av satellitsändare som genomförts i både Holland och Danmark har visat att ängshöken främst övervintrar i Västafrika och att de under flyttningen passerar rakt över Sahara såväl vår som höst. Under vintervistelsen i Sahelområdets savanner rör sig ängshökarna långsamt söderut. De följer då gräshoppornas rörelser i takt med att områdena torkar ut efter regntiden.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Bild: By Donald Macauley from Carshalton, Surrey, UK (IMG_9255) [CC-BY-SA-2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons