Dalripa  Lagopus lagopus

Latinskt namn:
Lagopus lagopus - "Lagopus" betyder harfot, syftar på de fjäderbeklädda tarserna och tårna.

Typiska kännetecken:
Ca 35-40 cm. Vingspann 55-65 cm. På vintern helt vit förutom stjärten som är svart längst ut. Vår och sommar är den brunspräcklig. Vita vingar. Vit ögonring.

Förväxlingsrisk:
Fjällripa: Finns högre upp på fjället. Lite mindre och mer grå i sommardräkten. Hanen har svart streck mellan näbb och öga. Tunnare näbb.

Finnes:
I fjällen men även i norrlands skogsland ut mot kusten och skärgården.

Äter:
Knoppar, frön, blommor och bär. Ungarna äter även insekter.

Läte:
Tuppens spelläte är ett kacklande ljud, "dalripeskrattet".

Häckar:
Bo på marken väl dolt under någon vegetation. Lägger i ca 6-11 rostgula ägg med mörka fläckar. Äggen ruvas av honan i ca 4 veckor medan hanen finns i närheten och håller vakt.

Tuppen ruggar fyra, hönan tre gånger om året. Endast höstruggningen, då den täta, långfjädriga vinterdräkten anläggs, är fullständig. Tuppen får genom partiell ruggning i mars-april sin vårdräkt, medan sommardräkten anläggs i juni. Hönan ruggar partiellt från vinter- till sommardräkt. Höstdräkten erhålls i juli-augusti. Liksom hos fjällripan sker ruggningen oregelbundet, varför fjädrar från olika dräkter ofta uppträder samtidigt, dock ej under vintern. De långa vinterklorna ersätts i juli av trubbigare sommarklor.
Dalripan kan endast förväxlas med fjällripan och skiljes lättast från denna på lätena och uppehållsorten. Dalripan är emellertid större, har kraftigare näbb och i sommardräkt röd brunare färg än fjällripan.
Spellätena är flera, nästan spöklika skratt följda av grova strupljud kavao och accelererande rattlanden. Hönan har ett kacklande gack, gack eller kock-ock. Hennes lockrop är ett jamande nja-nja-nja.
I Sverige finns dalripan från Värmland, Närke, Västmanland och Gästrikland norrut till Torne lapp-mark. Talrikast är fågeln i övre Norrland, där den förekommer från fjällens vide-region till kusten. Jag har sett bo på Estersön i yttre delen av Luleå skärgård. Dalripan varierar starkt i antal olika år även i områden där den är tämligen allmän.
Helst håller denna art till på myrar och fuktiga strandmarker vid sjöar och vattendrag, där vide och björksly omväxlar med en frodig, vegetation av gräs, örter och bärris. Arten trivs både i fjällens björkregioner och nere i barrskogen och går inte sällan upp i videregionen.
Dalripan är monogam. Redan i april skingras vinterflockarna, och varje tupp utser sitt revir inom vilket också boet placeras. Revirstrider förekommer där fågeln är allmän, varvid tupparna går lös på varandra med näbbhugg och vingsmällar. Spelet börjar medan det ännu är mörkt, och den skrattande låten gör ett nästan kusligt intryck på den nattmörka myrmarken. Vanligen spelar tuppen från en upphöjd plats, en sten eller hög tuva. Under spelet håller han halsen framåtsträckt, och stjärtfjädrarna är delvis utbredda. Han gör också luftfärder från sin spelplats, skjuter snett upp i luften och dalar sedan på stela, kupiga vingar.
Boet, en grop i marken fodrad med torra löv, ligger vanligen dolt bland ris och örter eller under en skyddande buske och är svårt att finna, då hönan trycker hårt. I slutet av maj till in i juli, beroende på nivån och bredd-graden, finner man full kull. De sju till tolv gulaktiga, med svarta och tjärbruna fläckar försedda äggen ruvas av hönan ensam. Båda föräldrarna tar emellertid hand om ungarna som växer fort och under första tiden huvudsakligen livnär sig av insekter, bl. a. mygg. Redan vid åtta till nio dygns ålder kan de flyga något, och vid samma tid övergår de till vegetabilisk kost.
År 2018  uppskattades antalet häckande par till 190 000.
På hösten samlas riporna i flockar på fjällsluttningarna för att äta bär, men under snövintern söker de sig ned i skogen och lever då av knoppar och skott från vide och björk. Natten tillbringar dalriporna under snötäcket, stundom dock i en grop ovanpå snön. Hos oss är inga längre vandringar bekanta, men i Finland har man träffat dalripor 400 km från märkningsplatsen. Ännu mer markerade vandringar är kända från Ryssland.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck