Pärluggla  Aegolius funereus

Latinskt namn:
Aegolius funereus - Släktnamnet Aegolius är en latinisering av ett grekiskt ord för uggla. Artnamnet funereus bygger på det latinska "funus" som betyder, begravning. Detta syftar på en vidskeplig folktro med olycksbådande innebörd när ugglan hoade.

Typiska kännetecken:
24-26 cm. Vingspann 55-60 cm. Brun på ovansidan. Ljus med bruna streck på undersidan. Stort ljust ansikte och gula ögon.

Finnes:
Hela landet. Granskogen är favoritbiotop.

Äter:
Främst smågnagare. Även små fåglar och insekter.

Läte:
Hanens revirsång är en upprepad serie om tre till tio starka "poanden" som kan höras på långa avstånd och pågå flera timmar utan avbrott. Sjunger nästan uteslutande efter mörkrets inbrott.

Häckar:
Pärlugglan häckar uteslutande i hålrum i träd. 3-7 ägg läggs som ruvas i ca 25 dagar. Ungarna stannar i boet minst 3 veckor efter kläckningen och tas om hand av båda föräldrar. Om födan är knapp under häckningen svälter de minsta ungarna ihjäl och äts upp av de övriga ungarna. Häckresultatet är mycket beroende av tillgång på föda.

Pärlugglan är nattaktiv och vilar helst inne i en tät gran på dagen. Blir den störd kan den, liksom andra ugglor, blåsa upp sig för att verka större. Fungerar inte det, gör den sig extremt smal för att likna en avbruten kvist.

Hot mot pärlugglan är t.ex. större ugglor samt hökar. Under häckningen är mård och ekorre pärlugglans största problem. Ekorren konkurrerar även om bohål vilket gör att pärlugglan gärna vill hitta ett nyproducerat bo, efter t.ex. spillkråka, varje vår.

Ett sätt att hjälpa pärlugglan hitta boplatser kan vara att inte avverka träd där spillkråkan gjort bohål. Pärlugglan är också ganska tacksam att sätta upp holkar för eftersom den gärna flyttar in i nyuppsatta sådana.

I svensk folktro har pärlugglan kallats "vätterhund" men man har också trott att dess vittljudande läte kom från harar - därav namnen "mäckerhare" och "harpoppla".

Källa: Wikipedia, P2-fågeln Bild: Mdf, via Wikimedia Commons