Bergfink  Fringilla montifringilla

Bergfink som ännu inte fått sin praktdräkt. © Steve Dahlfors

Latinskt namn:
Fringilla montifringilla - Fringilla betyder fink och mons betyder berg, vilket blir finken som finns i bergen.

Typiska kännetecken:
15 cm. Vit övergump i alla dräkter, väl synlig när den flyger, men det orangebruna bröstet och vingknogarna är också typiska kännetecken. Hannen har i sommardräkt svart huvud och rygg som till vintern blir mer brunaktigt såsom hos honor och ungfåglar.

Förväxlingsrisk:
Bofink: Bofinkshannen har blågrå hjässa och nacke, brunrött bröst och ansikte samt samt brun rygg.

Finnes:
Häckar i Norrlands björkskogar och videsnår.

Äter:
Frön, bär och insektslarver.

Läte:
Sången liknar grönfinkens sträva ”rrrrrrhy”.

Häckar:
Boet byggs i barrträd eller lövträd, oftast på 1,5 till 5 meters höjd.

Namnet användes första gången 1817 och är direkt översättning av latinet. Detta namnet i sin tur är inspirerat av artens förekomst i fjällvärlden. Arten har även kallats norrkvint och luleåsiska.

Bergfinken kan variera kraftigt i antal år från år vilket gör det svårt att säga något säkert om artens populationsutveckling under 1900-talet. Däremot står det helt klart att bergfinken har förskjutit sitt utbredningsområde söderut. I början av 1900-talet förekom arten bara i de övre delarna av skogslandet i Dalarna. Under 1950-talet inleddes en markant expansion av utbredningsområdet söderut. Efter en kraftig invasion våren 1964 häckade bergfinkar i så gott som hela Dalarna. Det svenska beståndet är uppskattat till 500.000 till 2.000.000 par.

Bergfinken tillhör de fåglarna som inte ruggar fram sin sommardräkt, utan det är vinterskruden som slits ner. Ju närmare tiden kommer för häckning ju mer har den slitit fram sin praktdräkt, så när bergfinken återkommer till sina häckningskvarter under mars, april och maj, så är den äldre vinterdräkten helt nersliten. Den slår sig ned såväl i barrskog som blandskog och lövskog. Högre upp i fjällvärlden finner man den i björkregionen. Biotopsvalet är mycket likt bofinkens och det kan vara så att de två arterna konkurrerar med varandra där de häckar tillsammans.

Bergfinken lägger sitt bo i barrträd eller lövträd, i senare fall företrädesvis i björkar. Det är vanligen beläget något lägre en bofinkens, på 1,5 till 5 meter, någon gång avsevärt högre upp. Boet liknar bofinkens men är något större och inte riktigt lika fast och elegant till konstruktionen. Bomaterialet utgörs av strån, mossa och bast. Utvändigt fogas ett lager av kamouflerande lavar. Balen består av växtull, hår och fjädrar, vanligen ripfjädrar. Äggen är till antalet fem till sju, ibland upp till nio har rapporterats. De är mörkare än bofinkens. Grundfärgen varierar från blå till olivbrun med teckning av mörka fläckar och sträck. Kullen läggs i juni Honan ruvar i två veckor och efter ytterligare ett par veckor är ungarna flygga. Båda föräldrarna hjälps åt med matningen. Bergfinkens föda utgörs av frön, bär och annat växtmaterial. Under vintern håller den gärna till i bokskogar, där den förtär bokollon. På senvåren och under sommaren ingår insektslarver till stor del i födan.

I september och fram till i november ser man bergfinkar i separata flockar eller blandade med bofinkar på flyttning åt sydväst till västra Europa. En hel del bergfinkar övervintrar i södra och ibland även i mellersta Sverige. Vissa år är arten märkvärdigt sparsam på flyttning över Sydsverige medan man andra år noterat enorma förekomster under vintern i Skånes bokskogar. På en enda nattplats i Skåne vintern 1915 – 1916 flera miljoner exemplar, och deras dagliga konsumtion av bokollon uppskattades till mellan 6 till 7 ton.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck