Bofink  Fringilla coelebs

Latinskt namn:
Fringilla coelebs - vilket betyder, ogift bofink. Syftar till att bofinkshannarna om våren oftast anländer först och honorna någon vecka senare.

Typiska kännetecken:
14-16 cm. Dubbla och vita vingband, vita yttterkanter på stjärten samt grågrön övergump. Hanen har blågrå hjässa och nacke, brunrött bröst och ansikte samt samt brun rygg. Honan är mer diskret färgad i brunt och grått, där de typiska vita teckningarana fortfarande syns.

Förväxlingsrisk:
Bergfink: Bergfinken har tydligt vit övergump, väl synlig när den flyger, orangebrunt bröst och vingknogar- 
 
Finnes:
I stort sett hela landet, men mer sparsamt i de inre delana av Norrland och vid fjällområdena. Håller gärna till i trädgårdar, parker och skogar, främst löv- och blandskog.

Äter:
Frön och insekter.

Läte:
En rik reportoar med kraftig röst gör Bofinken till en av de mest hörda fåglarna i landet.

Häckar:
Boet som byggs i buskar och träd och då oftast i en grenklyka, är skålformigt och består av mossa, lavar, fjädrar och tagel. Äggen läggs i maj-juni och ruvas i 12-14 dygn. Troligtvis läggs två kullar per säsong.

Bofinken är tillsammans med lövsångaren Sveriges vanligaste fågel. Den är huvudsakligen en flyttfågel som anländer i mars-april och flyttar i sept-nov. Man tror att det finns runt 8 miljoner par i Sverige och den siffran tycks ha vart ganska oförändrad under flera hundra år, vilket kan bero på att arten är mycket anspråkslös vad gäller häckningsmiljö. En annan teori, från Finland, säger att bofinken gynnats av den fragmentering av landskapet som pågått under skogsbruket. Man menar att samtidigt som bestånden blivit tätare, har under samma period antalet kantzoner ökat och därmed också fragmenteringen.

Det svenska namnet på fågeln har hämtats från det danska namnet bogfink. I svenska dialekter har bofinken fått en mängd olika namn. I Småland kallas den för hampspik och hamptätting, i Dalarna: hampsparv, risstackfågel, gamskärv, i Norrbotten: tvint, i Värmland: kvint och i Härjedalen: vitt-ilt. Mest känd i den svenska folktron är bofinken för sin vackra sång, som folkfantasin tolkat på många olika sätt. Om bofinken ser bondens tjänstefolk arbeta tillsammans vid skördetid, sjunger han:

"Pigan å drängen!
På ängen!
Fy skäms!
Pigan å drängen!
På ängen!
Fy skäms!" (Sörmland)

Från mars månad sjunger bofinken den högt och genomträngande sången. Hannarna kommer ofta någon vecka innan för att markera sina revir. I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Ungfåglar lär sig sina sånger den första våren genom att härma sina artfränder. Vissa menar att ungarna lär sig strofen redan i ägget innan de kläcks. De melodier som de sedan lärt sig sjunger de resten av livet.

Boet placeras oftast på en höjd av två till tio meter i buskar eller högt upp i träden i en grenklyka och väl maskerat med mossa och lav. Det omsorgsfullt byggda redet är tjockt och skålformigt och består av rötter, strån, mossa och lavar. Det fodras invändigt med hår och enstaka fjädrar. Bofinkhonan häckar två gånger om året och lägger 3-6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg, som kan vara rätt olika färgade från bo till bo, dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara hukar sig honan djupt till botten av redet. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda könen. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar ungarna boet.,

Bofinkens föda består av bär, insekter och frön av alla sorter. Med sin kraftiga näbb kan den utan större ansträngning lösgöra fröna ur de fasta skalen. Ungarna utfodras med insekter och larver.

I oktober drar bofinkarna neråt Västeuropa. De flesta övervintrar i Belgien och Holland medan några även stannar kvar i södra Sverige under mildare vintrar.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck