Forsärla  Motacilla cinerea

Latinskt namn:
Motacilla cinerea - Betyder ungefär "Den askgrå som vippar på stjärten"

Typiska kännetecken:
20 cm. Blågrå ovan med gulgrön övergump och gul under. Hanne i häckningsdräkt har svart haklapp. Lång stjärt som den ofta vippar med likt en sädesärla.

Förväxlingsrisk:
Gulärla: Gulärlan har olivgrön rygg och saknar svart haklapp på den gula undersidan. Stjärten kortare.

Finnes:
Häckar främst i södra delarna av landet men är på spridning norrut. Häckar numer ända upp till södra Lappland.

Äter:
Insekter såsom trollsländor och skalbaggar.

Läte:
Sången ett klart, tre- eller fyrstavigt tsi-ti-ti ganska likt en sädesärla.

Häckar:
Boet byggs ofta vid en älv eller å på någon hylla i strandkanten, eller i en klippnisch. 

Namnet användes först 1953 och syftar på att arten normalt håller till vid snabbt strömmande vatten. Arten har även kallats för gråärla och långstjärtad ärla.

Under 1800-talet gjordes endast ett fynd av forsärla i Sverige, nämligen i nordvästra Skåne i december 1843. Den första häckningen gjordes 1905, då ett par häckade vid Taberg i Småland. Under 1920-talet etablerade sig forsärlan på flera ställen i Skåne, Halland och Småland. Allt fler häckningar konstaterades senare och arten spred sig norrut. Forsärlan verkar vara känslig för stränga vintrar så under höstarna 1942 – 1944 observerades inga forsärlor under flyttningen vid Falsterbo. Detta var en tillfällig tillbakagång orsakade av de kalla vintrarna 1940 till 1942. Arten har nu tack vara flera milda vintrar i rad ökat kraftigt i antal. Under 1995 uppskattades det totala antalet häckande par i Sverige till 2.000 par, men torde nu vara uppe i kanske 5.000 häckande par.

Forsärlan häckar vid strömmande vatten. Den föredrar mindre åar och bäckar, gärna där stränderna är steniga och grusiga och kantas av frodig lövskog. Ofta förekommer den i närheten av gamla kvarnar och stenbroar, där fundamenten erbjuder goda boplatser. Forsärlan återkommer till sina häckplatser redan i mars eller början av april. Boet läggs på någon hylla i strandkanten, i en klippnisch eller någon annan liknande hålighet. Ibland används andra fåglars bon, särskilt strömstarens. Forsärlans bo avslöjas ofta av att det sticker ut allehanda byggnadsmaterial från det något slarvigt hopkomna boet. Materialet utgörs av diverse växtdelar, såsom mossa, strån, rötter och blad. Invändigt förses balen med hår och ull, mer sällan med fjädrar. Honan sköter ensamt bobyggandet. Äggläggningen sker redan i april. De fyra till sex äggen liknar gulärlans, gulvita med gråbruna fläckar, ofta i form av streck. Ruvningen sköts av båda könen. Ofta ruvar honan ensam under natten. Ruvningen vara 12 till 14 dagar. Ofta läggs två kullar. Båda föräldrarna hjälps sedan åt med matningen, och efter tolv till tretton dagar lämnar ungarna boet. Födan utgörs särskilt av tvåvingar jämte andra insekter, såsom sländor och skalbaggar.

Under hösten under främst oktober flyttar de flesta av forsärlorna söderut även om vissa övervintrar i de sydligaste delarna av landet. Flyttningen ske då främst till de västra delarna av Europa. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck