Hussvala  Delichon urbica

Latinskt namn:
Delichon urbica - som betyder ”svalan som hör till staden”.

Typiska kännetecken:
12,5 cm. Iögonfallande vit övergump, vit undersida och blåsvart ovansida.

Förväxlingsrisk:
Backsvala: Backsvalan är brun på ovansidan med ett brunt band över bröstet.

Finnes:
Den mest spridda av våra svalor. Utbredningsområdet sträcker sig från söder till långt upp i fjälltrakterna.

Äter:
Lever av insekter som fångas i flykten.

Läte:
Vanligaste ett kort ”prritt”. Sången är kvittrande och hörs i flykten eller när den sitter på någon telefontråd.

Häckar:
Oftast under utskjutande takskägg på byggnader, ibland på klippor eller under broar.

Namnet nämns första gången av Linné 1731 men är säkert äldre. Namnet syftar på artens vana att häcka i bostadshus. Inget annat namn har veterligen använts.

Övergången från att häcka i naturliga branter till byggnader verkar ha inletts under 1800-talets början. Redan i början av 1900-talet dominerade sådana artificiella boplatser starkt.

Hussvalans populationsutveckling under den senare delen av 1900-talet karaktäriserades av mycket kraftiga variationer mellan olika perioder. Uppskattningsvis fanns det ca 200 000-400 000 par i det svenska beståndet men 2012 uppskattades det till ca 100 000 par och minskningen har forsatt sen dess. Anledningen till minskningen är inte helt känd men sannolikt kan t.ex. minskad tillgång på insekter och boplatser spela roll. Sedan 2015 finns hussvalan på Artdatabankens rödlista för hotade arter, som sårbar.

Den absolut största delen av beståndet häckar i anslutning till mänsklig bebyggelse. Till skillnad från ladusvalan är arten inte bunden till jordbrukslandskapet utan förekommer såväl på landsbygden som i samhällen av alla storlekar. Hussvala är mycket social och i regel häckar den kolonivis.

I början av maj brukar hussvalorna komma tillbaka till Mellansverige, men beståndet är fulltaligt först mot månadens slut. Ofta återkommer svalorna till sina häckplatser på exakt samma dag år efter år. Om fjolårsboet ännu är i gott skick, använder de gamla fåglarna detta på nytt. De individer som häckar för första gången, måste normalt bygga nya bon, oftast nära den plats där de kläckts. När den häckar på byggnader, placeras boet på väggar under utskjutande tak, helst på väggar med skrovligt murbruk. Bomaterialet utgörs av lera, som hussvalan samlar på marken och fraktar i näbben. Små lerklumpar, blandas med saliv, packas sedan tillsammans till ett halvklotformat bo som fästes både i väggen och taket. I överkanten på boet lämnar den ett ingångshål, som ofta är ganska trångt. Hanen och honan hjälps åt med bobyggandet, som kan ta två veckor. Inuti fodras boet med några fjädrar ellert torrt gräs. Äggen, mestadels fyra eller fem är glänsande vita. De ruvas av hannen och honan omväxlande i omkring 14 dagar. Ungarna stannar sedan i boet i ungefär tre veckor och matas under denna tid av båda föräldrarna. Eftersom hussvalans föda framför allt består av insekter som fångas i flykten är den liksom andra svalor mycket beroende av väderleken vid jakt. Vid dålig väderlek får ungarna mindre föda, och botiden förlängs. Nätterna tillbringar svalföräldrarna i boet. Även sedan ungarna blivit flygfärdiga återvänder hela familjen under någon tid till boet och övernattar där. Mycket ofta lägger hussvalan två kullar under sommaren. Om möjligt använder den sig då av samma bo. Även under ruvningen av denna andra kull fortsätter båda föräldrarna och första kullens ungar att övernatta i boet. Man har också konstaterat att ungarna från första kullen hjälpt till att mata andra kullen.

Får man problem med sina hussvalor och tycker att de smutsar ner husfasaden med spillning, kan man provisoriskt under häckningen sätta upp en brädhylla någon meter under svalboet. Denna fångar då upp spillningen och efter häckningen kan hyllan plockas ner igen.

I augusti och början av september flockar sig hussvalorna. De ses ofta jaga tillsammans med andra svalor över vassar, slättsjöar etc. Flyttningen går delvis mot sydväst men till stor del motsydost. Vinterkvarteren ligger i tropiska Afrika.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck, Wikipedia