Sånglärka  Alauda arvensis

Latinskt namn:
Alauda arvensis - vilket betyder, lärkan levandes i åkern.

Typiska kännetecken:
16-18 cm. Bröstet är gulbrunt med mörka streck. Buken är gulvit. Har en tofs. Vid flykten kan man se dess vita yttre stjärtpennor samt vita vingbakkant.

Förväxlingsrisk:
Ängspiplärka: Har tunnare näbb, olivgråbrun och smutsvit dräkt med längsgående mörk streckning. Har annorlunda sång och sångflykt.

Finnes:
Hela landet, men i fjällkedjan är den dock ovanligare. Håller till vid öppna marker, såsom hagmarker, fält, hedar, åkermarker etc.

Äter:
Insekter och frön.

Läte:
Sången är mycket intensiv och kan pågå mellan 3-15 minuter i sträck. Oftast framförs sången högt upp i luften. Locklätet är ett torrt drillande.

Häckar:
Boet läggs på marken och de 3-5 äggen ruvas av honan i 11 dygn. Får två kullar, en i maj och en i slutet av juni.

Då inventeringen av arten gjordes (på 1990-talet) uppskattades beståndet i Sverige till 1.000.000 par, vilket är en kraftig minskning om man jämför med 1970-talet, då det tros ha funnits det dubbla. År 2005 upptogs sånglärkan på den svenska rödlistan, en förteckning över arter i landet som i olika grad är hotade att dö ut. Detta beror bl.a. på att häckningsbiotoperna för sånglärkan försvinner p.g.a förändringar i jordbrukslandskapet. Dagens storskaliga jordbruk med stora åkrar och liten variation bland grödorna gynnar inte sånglärkan. Även igenväxning, som en följd av kvävenedfall och dikning är ett problem.

Sånglärkan vill ha ett mer varierat landskap än vad dagens, ofta storskaliga, jordbruk erbjuder men det behövs relativt små åtgärder för att få sånglärkan att trivas bättre. T.ex. att lägga vissa åkrar i träda, att återskapa de åkerrenar som förr fanns runt åkrarna eller att vänta med att klippa klövervallarna till dess att sånglärkans ungar kommit ur boet. Att anlägga s.k. "lärkrutor" kan också innebära positiva effekter.

Om man ser till ett historiskt perspektiv, har artens utbredning och förekomst, följt det öppna kulturlandskapets och jordbrukets utbredning. Den finns nämnd redan på 1200-talet, vilket gör den till en av de första fåglarna som omnämnts i skrift i Sverige. Dess ökning på 1700- och 1800- talet beror på befolkningsökningen i landet. Vi högg då ner mycket skog, för att skapa jordbruksmark eller liknande, vilket gynnade sånglärkan.

På Gotland kallas sånglärkan leirike, topplärka, tofslärka (Västmanland) och i Ystadstrakten himmelslärka, eftersom det var ett tydligt vårtecken då man för första gången på året så den. Ett vida spritt talesätt är att lika länge som lärkan sjunger före froedag (Vårfrudagen), lika länge ska hon tiga efter denna dag, ty det blir åter kallt väder. Om lärkan flög så högt på Kyndelsmässodagen som oxen bär oket, skulle det bli tidig vår (Sörmland). När lärkan "snöat ner" tre gånger, blir det vår (Uppland). Överallt har lärkan varit älskad.

Sånglärkan är en flyttfågel. Den anländer i februari-mars och flyttar i september-november. De sånglärkor som häckar i Sverige övervintrar normalt i Västeuropa.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck.