Ängspiplärka  Anthus pratensis

Latinskt namn:
Anthus pratensis - vilket betyder ungefär, blomma som hör till ängen.

Typiska kännetecken:
15 cm. Smal och tunn näbb. Olivgråbrun och smutsvit dräkt med mörka längsgåenda streck. Har en jämt gulvit färgad undersida. Strecken på kroppssidorna ofta lika kraftiga som de på bröstet.

Förväxlingsrisk:
Sånglärka: Har kraftigare näbb, beigbrun dräkt. Antydan till hjässtofs. Flyger ofta iväg med mer fladdrande vingar.
Trädpiplärka: Mer smäcker. Ses ofta sittandes i träd. Har en karaktäristisk sångflykt. Undersidan visar större kontrast mellan det varmt beige färgade bröstet och den vita buken än ängspiplärkan. Strecken på kroppssidorna ofta tunnare än de på bröstet.
Rödstrupig piplärka: Har en mer kontrastrikt färgad rygg än övriga piplärkor med längsgående fläckar som går ända ner till stjärtroten. Har ofta en kraftigt svart fläck på halssidorna. Kraftiga streck på kroppssidorna.

Finnes:
Häckar allmänt i hela landet från Skåne i söder till fjällhedarna i norr.

Äter:
Insekter som oftast fångas medan den befinner sig på marken. Mer sällan tas insekter i flykten.

Läte:
Sången består av en räcka med raskt upprepande fina, spetsiga toner med byte av motiv tre, fyra gånger under strofen. Locklätet ett tunt "ist ist ist"

Häckar:
Boet är väl dolt på marken djupt ner under en tuva eller sten. 

Ängspiplärkan hette från början ängslärka, men senare när man kom på att det inte var en egentlig "lärka" ändrades namnet 1842 till ängspiplärka. "Ängs-" är möjligen en översättning av det latinska namnet pratensis "hörande till ängarna". Troligare är dock att ängslärka är ett gammalt folkligt namn på arten. Linnés vetenskapliga namn kan då i stället vara inspirerat av det folkliga namnet.

Ängspiplärkan var betydligt vanligare i södra Sverige under 1800-talet, då de öppna jordbrukslandskapen var rikt på våtmarker och överlag var betydligt fuktigare än idag. Allt eftersom allt mer våtmarker har torrlagt har även antalet ängspiplärkor minskat. Det svenska beståndet är idag uppskattat till 500.000 till 1.000.000 par.

Ängspiplärkan häckar med förkärlek på öppna, lite sanka marker men föraktar inte heller sluttningar eller bergspartier med hedkaraktär. I Sverige räknas hon också som en typisk fjällfågel och häckar där ovanför trädgränsen på de öppna myrarna och hedarna.

Utan att vara en särskilt skygg fågel är ängspiplärkan orolig i sitt sätt, är sällan stilla, utan löper rätt mycket omkring med stjärten i vickande rörelser. I övrigt gör hon ett nog så oansenligt intryck, där färgerna ofta helt sammansmälter med vegetationen.

Vid boplatsen gör hon sig känd genom sin sångflykt, eller genom sitt sångkvitter från någon busktopp eller torr gren, sten eller torva. Till skillnad mot sånglärkan som sjunger idogt drillande högt upp på dallrande vingar så börjar ängspiplärkan sin sångflykt ofta från marken, stiger snabbt upp i luften samtidigt som sången börjar, fortsätter att flyga några korta svängar för att sedan dala ner mot marken där sången avslutas.

Boet är väl dolt vegetationen, ofta djupt instucket under någon tuva eller sten. Det är vanligen byggt av gräs och fina strån, men kan på utsidan vara prytt med bitar av lav och mossa. De 4 till 8 äggen har en gråvit botten med mörkare gråbruna eller rödbruna fläckar på. De läggs i senare delen av maj eller början av juni. Honan ruvar i 13 till 14 dagar och efter ungefär två veckor är ungarna flygfärdiga. I södra Sverige brukar hon hinna med en andra kull. Under flyttningarna märker man mer än annars av ängspiplärkorna för hon kommer ofta ner med stora glesa sällskap över öppna områden, samtidigt som man hör det lätt igenkända locklätet "tsit, tsit". Få ljud är väl så typiska för hösten som just detta lockläte. Under hela den långa hösten har man chans att höra den, även i mörkret efter det att solen har gått ner. Höstflyttningen börjar ju lite olika i olika delar av vårt land men från augusti ända till slutet av oktober pågår sträcket. Vinterkvarteren ligger i södra Europa och i norra Afrika.

Återkomsten sker i de södra delarna av Sverige i mitten av april. 

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck