Skogsduva  Columba oenas

Latinskt namn:
Columba oenas - vilket betyder, duva, duva.

Typiska kännetecken:
33 cm. Svarta vingband och svarta vingspetsar. Halsen skimrar i grönt och violett. I övrigt gråfärgad.

Förväxlingsrisk:
Ringduva: Störst av duvorna. Har en vit halsteckning och vita vingband vilket övriga duvor inte har. Undantaget är unga ringduvor på hösten där det vita på halsen ännu inte kommit fram.
Tamduva: Varierande färger. Ofta ger skogsduvan ett mer jämngrått intryck, medan tamduvor ofta har tydliga svarta vingband, ofta ljusare vid stjärtroten och har mer nyanserade färger i fjäderdräkten.

Finnes:
Häckar i södra och mellersta Sverige med en koncentration i de allra sydligaste delarna och östra delarna. Sällsynt längre norrut i landet.

Äter:
Frön och bär, ek och bokollon.

Läte:
Ett tvåstavigt "oo-vó". För att lättare komma ihåg skillnaden på duvornas läten finns det en ramsa man kan lära sig. Exempelvis säger då ringduvan "men gå då, ändå", och turkduvan säger "men gå då". Skogsduvan, den säger bara "gå då".

Häckar:
Häckar i lövskogar, öppna hagmarker eller jordbrukslandskap med äldre lövträd.

Namnet nämns första gången omkring 1500, men är säkert ännu äldre. "Skogs-" syftar på artens miljöval. Har även kallats blåduva och vildduva.

Under 1800-talet var skogsduvan ganska allmän i södra och mellersta Sverige, men har på dessa platser minskat nu i antal. Däremot har sedan 1950 en viss ökning skett utmed Norrlandskusten. De första uppgifterna om antalet skogsduvor härstammar från Falsterbo, då man började räkna antalet flyttande fåglar. Höstarna 1943, 1944 och 1950 passerade ca. 30.000 skogsduvor Falsterbo. Medeltalet för de senaste åren ligger på bara en tredjedel, ca. 10.000. Antalet häckande par i Sverige ligger nu uppskattningsvis på 5.000 till 10.000. Minskningen tros bero på konkurrens och begränsad tillgång på bohål. Kajan som ökat kraftigt de senaste 100 åren har ofta tagit bohål som tidigare skogsduvor häckade i. Man har också observerat att skogsduvor ibland tvingats skjuta upp sin häckning tills kajornas ungar blivit flygfärdiga och lämnat boet.

Eftersom skogsduvan är beroende av håligheter finner man den oftast bosatt i ihåliga träd eller holkar. Ibland häckar den också i bergsskrevor, murar eller till och med i stenrösen. Det väsentliga för skogsduvan är ett skyddat hål för boet samt tillgång till föda, som den helst söker inom öppna områden. Den är därför vanligast i ekbackar eller gamla lövängar, men den påträffas också långt in i barrskogar, där den gärna tar ett spillkråkebo i besittning. Den blir då kanske tvungen att dagligen göra milslånga provianteringsturer.

Skogsduvan lägger inte ner mycket arbete på själva boet. Ofta nöjer den sig med den bädd av förmultnat trä som finns i en trädhåla, ibland kan den fodra hålan med en bale av växtdelar. Äggen som i regel är två och helvita. Detta för att äggen ska synas tydligt i det mörka bohålet. Båda föräldrarna ruvar äggen i efter 16 till 17 dagar är dom kläckta. Ungarna ligger kvar i boet omkring fyra veckor och matas under denna perioden med s.k. "krävmjölk". Normalt läggs första kullen i april och en andra i juni. Sällsynt kan även en tredje kull läggas.

I september och oktober flyttar skogsduvan söderut mot Frankrike och norra Spanien. Den återkommer i mars och april och brukar då ses lite tidigare än ringduvan.

Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck